Olof Palme

Det är nu 20 år sedan sveriges statsminister Olof Palme mördades. Det är märkligt hur tiden går fort. Jag minns ännu hur jag vaknade upp och slog på tv:n för att se Godmorgon Sverige och det var nyhetssändningar efter nyhetssändningar. Jag var väl för ung för att förstå det då, som jag senare med många andra har förstått. Det var där Sverige förlorade sitt mod. Olof Palme sa det han tyckte, och blev följaktligen intensivt hatad för sina åsikter. Han ryggade inte för att kritisera USA när de bombade Hanoi, han tvekade inte att kritisera Francos fascistregim.

På sätt och vis dog det gamla Sverige då, ett annat Sverige: det riktiga folkhemmet, det som var något värt namnet. Landet som var något annat än ett virrvarr av komplex. Cornelis dog 1987, Fred Åkerström dog 1985, Beppe Wolgers dog 1986, Tage Danielsson dog 1985. Erlander likaså 1985. Hela det gamla gardet av giganter med egna skarpa modiga röster bara blåste bort som en vind och Sverige var sedan ett kallt land av fega kräk utan egna röster. Och det har aldrig återhämtat sig.

Prison break: nu tar vi en kort break.

Jag gillar Prison Break. Det är en väldigt spännande serie, där varje avsnitt är fullmatat med rätt dos spänning och rätt dos lyckliga leenden på slutet. Det är lite där som mina problem med serien är också. Även om jag som konsument faller för det här så har jag fortfarande en hjärna. Många saker är väldigt ologiska och opsykologiska i den här serien. Motiven hos karaktärerna är sekundärt för framförandet av en plot som ska ge tittaren spänning. Synd. Den kunde ha gjorts ännu bättre med lite mer personrelaterad intrig. Just nu är alla karaktärerna underordnade en handlingsram. Det är svagheten i serien. Likväl tittar jag.

Såg att serien blivit väldigt poppis nu, och vad jag läste mig till så verkade det bero på mest bero på hunken i huvudrollen. Personligen stör jag mig faktiskt. Förra avsnittet kom det inte bara fram till att han är supersnygg, karaktären ska vara ett GENI också. Och beroende av att hjälpa människor. Snälla nån. Det är en kvinna som skrivit den delen av manus, måste jag tro. Gud vad barnsligt. Det är tråkigt när tv-serier inte kan avbilda riktiga människor istället för fantasifigurer. I det avseendet är fan Lost en miljon gånger bättre. Där är människorna äkta, det enda som är sci-fi är historien de befinner sig i. Men det är den enda verkligheten jag är intresserad av.

Jaha. Det gick som jag visste.

Ibland undrar jag om jag inte borde spela på tips. Skulle ha kunnat sätta 10 miljoner på min magkänsla inför det här och varit betydligt rikare nu. Sverige vann. Givetvis. Så som det alltid är. Aldrig ska man få vara glad. Tack för den passningen Gud. (Vi har lite ouppklarade business, du och jag...)

Nåja. Jag mår inte så bra nu, och jag kommer må ännu sämre imorgon. Egentligen borde jag sjukskriva mig, men det vore att låta svenskarna veta att de hade vunnit. På alla plan. Men jag kan ändå inte låta bli att i slutändan vara stolt över det finska laget som har varit turneringens bästa lag genomgående. De hade förtjänat vinna. De förtjänade det. Det är bara det att någon däruppe hatar mig och vill se mig plågas.

Hade jag bott i Finland hade jag åtminstone kunnat känna någon tröst. Nu är det bara glåpord och gliringar och dåligt självförtroende som gäller. Jag är en främling i ett främmande land. Det smärtar mest. Vi avslutar med citat från Ulf Lundell (en svensk, ironisk nog): "Du vill ta dina tårar, som is och briljanter och slänga dem hårt. Slänga dem på de som har det lätt, för att du har det svårt." Verkligen sant, Ulf...

Håkan Hellström, dagens lyckoinjektion

Skönt att man har musiken när man försöker avskärma sig från verkligheten. Håkan Hellströms "Här kommer lyckan" har skänkt mig mycket skön avskärmning- mannen är ju i sina stunder fullständigt briljant, låtarna fullkomligt exploderar i ljudorgasmer. Raderna går inte av för hackor heller... "Jag kastar sten mot solen för jag hatar den" Indeed, Håkan.

Another side of Toni Valjus

Usch. Jag är så dålig. Jag har världens bästa flickvän som står ut med mina fasoner. OS borde förbjudas. Den som kom på idén med en OS-final mellan Sverige och Finland borde avgå. Jag har betett mig som en riktig bastard under dagarna hon har varit här och hon har fått höra många dumma saker komma ur min mun. Jag borde få smisk. Tack älskade du för att du står ut med mig. Jag ska försöka bli en bättre man för dig.

Nu avskärmar jag mig verkligheten ett tag så jag slipper veta hur det går.

Cornelis

Ack, Cornelis... Vart är Cornelis idag... Nog hade vi behövt en Cornelis år 2006. Han fattas detta land. Fantomsmärtorna är ohyggliga. Inte har vi haft en så smart, kvick, poetisk och politisk låtskrivare sedan dess. Och kommer vi få fram någon sådan? Nej, det tror jag inte. Jag sitter och värderar Lisa Ekdahl, Håkan Hellström och Lars Winnerbäck...våra nutida stora. Och jag värderar dem alla högt, men de kan ändå TILLSAMMANS bara kompensera halvvägs Cornelis arv.

Cornelis var så mycket mer... Han är den störste vi haft. Och det här landet lät honom inte ens bli medborgare. Krävde test på SPRÅK-kunskap. Jag bara skakar på huvudet och suckar. Sverige. Sverige, sverige. Inte något positivt ord. Lyssnar på Till Gunnel. "En eskimå öppnar ett fönster, då blir hela rummet svalt, ut strömmar förföriska dunster, det rimmet var genialt!" Härlig humor och självdistans. Cornelis äger.

Rättelse

Jag kallade Sverige för fuskarland här på bloggen, och det var ju naturligtvis ett misstag som min kära flickvän tog mig i örat för. Vad jag gjorde var att jag använde fel ord; rätt ord är ju naturligtvis fegisland. Ända sedan Nazisterna tilläts köra rakt igenom Sverige med malm medan Norge och Danmark ockuperades, allt i neutralitetens (a.k.a. feghetens) namn, har Sverige haft detta drag. Inte undra på att våra grannländer inte gillar oss. Det skulle inte jag heller göra. Oops. Det gör jag ju inte.

Hett tips!

Ny skiva dissekeras å det grundligaste på min Dylanblogg! Turen har kommit till Another Side of Bob Dylan. Välkomna att läsa och kommentera. Puss.

Dagens fuskare:

Sverige. Nu snackar vi inte hederligt gammalt fusk som doping, för sånt skulle kunna vara förlåtligt. Bengt-Åke Gustafsson hade före matchen mot Slovakien uttryckt sig lite vagt angående hur de skulle göra, skulle de spela för fullt eller skulle de försöka förlora för att få lättare motstånd i kvarten: "vi försöker sköta det professionellt". Nu vet vi alltså att Sverige inte kämpade emot alls och lät Slovakien göra som de ville. Det är alltså den typen av professionalism det handlar om. Inte alls ovanligt i svenska sammanhang. Curlingdamerna gjorde samma sak, och Italienarna lär väl sällan glömma hur det slutade i matchen mellan Sverige och Danmark i fotbolls-EM häromsistens. Men allt SÅNT är ju naturligtvis BAAARA sammanträffanden. Piss heller. Fuskarland.

Dagens musik:

Richard Thompson, gamle gitarristen från Fairport Convention, imponerar stort: "Put it there Pal" är dagens mest spelade på mp3-spelaren. Sjukt bra. En sån härlig cynism har jag inte sett någon sätta pränt på sen "Positively 4th Street". Gitarrspelet är underbart, men vad som är kronan i juvelen är texten; Thompson raljerar över någon som nått framgång tack vare hans hjälp men som nu inte bryr sig om att återgälda denna vänskap; "Put it there Pal" väser ändå Thompson fram, som om det fanns någon vänskap kvar. Om firandet av den forne vännen säger Thompson:

"So I'll drink your health, oh this emotion's given me a thirst
But maybe I'll have my food-taster drink it first".

Snacka om att misstänka fler dolkstötar i ryggen. Och vidare:

"You shot me down with friendly fire You were all dressed up to play Gun For Hire The rope you threw me was made of barbed wire But put it there pal, put it there, pal Put it there"

Härlig cynism... Den rekommenderar jag alla bloggläsare att försöka införskaffa. Den stora frågan är var man får tag på mer av samma vara...

Neil Young: nu lite beröm

Neil Young är en av dessa sköna rockare som likt Dylan har hängt med sen sextiotalet, och gjort det med den äran. De är inte många som bevarat någon slags passion för det de håller på med, och Neil är en av de sista. Det är värt mycket respekt. Neils senaste "Prairie Wind" är en lite ojämn skiva med rätt tama nummer här och där, men den har några låtar som definitivt går in på min Neil Young-topplista när en sådan någon gång i framtiden kommer att utformas- som vanligt blir det med ballader som Neil vinner över mig i hyllarkören: "It's a dream" är en underbar betraktelse, med en sån där klassisk Neil-refräng som sätter sig nästan direkt. Redan nämnda "When god made me" är det bästa jag hört på länge. Så rätt och så ödmjukt och så bra sätt att avsluta en skiva om åldrande.

OS i Turin

Jag har efter lite om och men börjat titta lite på OS i Turin. Lite sportintresserad är man ju. Problemet är att jag inte håller på Sverige. Jag som andragenerationsfinsk ser hellre att Sverige förlorar. Det är något med en uppväxt som handlar om att kallas finn-jävel som gör det, tror jag. OS blir jobbigt att titta på iom att alla svenskar får nationellt storhetsvansinne och börjar planera för att invadera Polen. Det gör mig fysiskt illamående. Det är värst i kvällspressen, typ Aftonbladet, men det märks i vanliga människor också. Usch...

Själv är jag inte ett dugg bättre, jag sitter och är fanatisk Finlands-vän. Jag bara drömmer om finsk överhöghet i alla sportgrenar jag tänkas kan. Nä... OS tar nog inte fram de bästa sidorna hos oss...

(fast nu jävlar tar Finland guld i Ishockey!!!) ; )

Dylans humor

Jag har lyssnat en hel del på Love and Theft idag. Det är en störtskön skiva. Jag kan bara hoppas att Dylan behåller sitt fantastiskt fantasifulla berättande även på den nya skivan, för Love and Theft är Dylan galnare än han varit sen 1965. Inte sen Highway 61 har väl såna galna upptåg och figurer skådats på skiva!

Dylan är så skön i sin humor. Man måste givetvis fatta vad det handlar om för att förstå humorn, och det är en av anledningen till att jag gillar Dylan så mycket. Men bara en av anledningarna. Ta här från "Floater (Too Much to Ask)":

"Romeo, he said to Juliet: "You got a poor complexion, it doesn't give your appearence a very useful touch." Juliet said back to Romeo "Why don't you show off if it bothers you so much!"

Vad denna Hamlet-rad gör där mitt i ett stycke om en rätt tragisk berättare nånstans på Mississippi-floden är dock en gåta för vidare granskning. Hamlet dyker upp i en rätt kul rad på en annan låt på samma album, nämligen Po' Boy:

"Othello told Desdemona "I'm cold, cover me with a blanket. By the way what happened to that poisoned wine?" She says "I gave it to you, you drank it". Även detta i en rad om en looser blir allas narr någonstans längs Mississippi. Märkligt, eh? Roligt? Hysteriskt.

Självanalys

Hmm. Jag har tittat bakåt lite i bloggen och insett att jag är.. ehm.. en musiknörd! Framförallt är jag ju Dylannörd, men det sprider sig som ringar på vattnet mot annan musik också. Det där har jag aldrig fattat själv. Jag är ju ingen nörd!? Jag är ju cool. Och nördar är ju inte.. Hm.

Det är något fel på mig.

Jag mår uppenbart inte riktigt bra. Det är förändringarna i mitt liv som gör mig instabil. Jag kan inte hantera det själv. Jag behöver min älskade, min bästa vän. Här vid min sida nu. Först då börjar förnuftet fungera igen och rädslorna kan försvinna. Jag längtar efter henne och avståndet är så förödande...men på fredag...

å nej... där kommer tårarna igen...

Lisa Ekdahl... snälla, tvinga mig inte gråta igen... jo, hon kramar ur mig tårarna med sin röst med "Att älska är större". Snyft. Det går inte att stå emot. Varför är jag så jäkla ledsen? Jag begriper inte det här...

Lars Winnerbäck träffar rätt.

Ja, det stämmer verkligen bra in på dagens låga sinnesstämning. "Ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade älskade du" avslutar han med och vet förmodligen precis hur rätt och sant det där är. Jag är nere. Gråter.

Ont i ryggen : (

Jävla skit. Jag har ont i ryggen. Troligen blev det av att jag cyklade omkull i halkan i fredags. Det kändes inte så illa då men det har bara blivit värre ju längre tiden gått. Tror det är så att man spänner sig när man ramlar och det är därför man gör sig illa. Barn får aldrig samma typer av fallskador, trots att de slår sig både ofta och väl. De fattar inte att det kommer att göra ont och därför klarar de sig ifrån eftersmärta. De oupplysta jävlarna.

Det är samma sak med någon riktigt riktigt full, då har man glömt bort att det gör ont att ramla. Såg en gång en full man stå och hoppa på ett bord under ishockey-VM. Bordet vek sig, mannen flög pladask med ryggen mot bordskanten från två meters höjd. En normal människa hade suttit i rullstol resten av livet, men han bara skakade av sig det och fortsatte fira. Alkohol är jävligt nyttigt, visar det sig alltså.

För min del är det att låna rullatorn från pensionärerna för det är den hastigheten jag kan ta mig fram på. Jag kan lika gärna flytta in i gruppboendet imorgon. Få hjälp med att klä på mig och gå och handla. Bittert.

Mer Springsteen. Inte bashing nu.

Jag har fått stor nytta av min mp3-spelare. Redan nu har jag tvingats lyssna på musik jag själv inte automatiskt skulle ha spelat på datorn. Bruce Springsteen trodde jag att jag lagt till handlingarna, men nu dök han upp på mp3-spelaren med skivan "The River". Det var en angenäm upplevelse. Jag gillar i synnerhet låtarna "The River" och "The ties that bind", och naturligtvis "Hungry heart", men det finns många som är bra. För en gångs skull fanns det inget irritationsmoment som jag band mig vid. Det var riktigt bra.

100:e inlägget!!

Vi firar 100 här på bloggen! Det trodde man väl aldrig. Eller så gjorde man det. Jag är vanemänniska. Har jag en gång fått för mig att börja med nåt så tenderar jag dras med det en tid. Hursomhelst. Vad vore lite firande utan god musik? Idag lyssnar jag på Dire Straits "Brothers in Arms". Åh, jag älskar den låten. Så stillsam, börjar nästan som en viskning, väcker massor av associationer. Har den största respekt för Mark Knopfler; han fick "Slow Train" att bli min första favoritlåt med Dylan om inte annat. Och så lyssnar jag på Lisa Ekdahls "Himlen och Jag" och ryser av hennes röst. Vilken röst... får jag gifta mig med din röst Lisa Ekdahl?

Vi får väl hoppas det blir 100 inlägg till, och ska jag vara ärlig ser jag väl inget egentligt hinder. JAg hade ju inte tänkt dö imorgon. Och skriver för fullt på mitt inlägg på Dylanbloggen, det blir om skivan "Another Side of Bob Dylan".

För övrigt så vill jag passa på att sällsynt berätta något ur mitt privatliv. Jag ska flytta ifrån Storfors! Inget mer Dödens väntrum för min del alltså. Det dröjer visserligen några månader än, men nu har min kärlek och jag en lägenhet klar i Kristinehamn. Det var väl trevligt?

Dagens låt: hahaha...

Apråpå Janis Joplin, Chelsea Hotel #2 var en låt som Leonard Cohen skrev, enligt uppgifter jag tagit till mig, om Janis Joplin och deras kärleksnatt på nämnda hotell. Cohen lyckas gestalta detta mötet på ett sätt jag inte riktigt kan fatta att han kommer undan med:

"I remember you well in the Chelsea Hotel,
you were talking so brave and so sweet,
giving me head on the unmade bed,
while the limousines wait in the street."

Gave me head?! Haha... Okej, det var mer information än någon av oss ville ha, va? Eller när Cohen utvecklar kärlekshistorien med en dråplig beskrivning:

"I remember you well in the Chelsea Hotel,
you were famous, your heart was a legend,
you told me again you prefered handsome men,
but for me you would make an exception.

Asgarv. En helt underbar låt är det hur man än väljer att vrida på saker. Cohen dominerar stort just nu.

Dagens musik:

Ja, idag är det "Get it while you can" med Janis Joplin. Janis, Janis... Att du inte fick vara med längre och skapa underbar musik... Den absolut bästa kvinnliga vokalisten genom alla tider, enligt mig, så inlevelsefull och SÅ mycket människa, med en människas alla känslor, att man inte kan hålla ett rakt ansikte när man hör henne blöda rakt ut i etern.

Mer på Dylanbloggen!

Idag behandlar jag "The Freewheelin' Bob Dylan", Dylans genombrottsskiva, på min Dylanblogg. Kom och titta för tusan!