Neil Young: nu lite beröm

Neil Young är en av dessa sköna rockare som likt Dylan har hängt med sen sextiotalet, och gjort det med den äran. De är inte många som bevarat någon slags passion för det de håller på med, och Neil är en av de sista. Det är värt mycket respekt. Neils senaste "Prairie Wind" är en lite ojämn skiva med rätt tama nummer här och där, men den har några låtar som definitivt går in på min Neil Young-topplista när en sådan någon gång i framtiden kommer att utformas- som vanligt blir det med ballader som Neil vinner över mig i hyllarkören: "It's a dream" är en underbar betraktelse, med en sån där klassisk Neil-refräng som sätter sig nästan direkt. Redan nämnda "When god made me" är det bästa jag hört på länge. Så rätt och så ödmjukt och så bra sätt att avsluta en skiva om åldrande.