Olof Palme

Det är nu 20 år sedan sveriges statsminister Olof Palme mördades. Det är märkligt hur tiden går fort. Jag minns ännu hur jag vaknade upp och slog på tv:n för att se Godmorgon Sverige och det var nyhetssändningar efter nyhetssändningar. Jag var väl för ung för att förstå det då, som jag senare med många andra har förstått. Det var där Sverige förlorade sitt mod. Olof Palme sa det han tyckte, och blev följaktligen intensivt hatad för sina åsikter. Han ryggade inte för att kritisera USA när de bombade Hanoi, han tvekade inte att kritisera Francos fascistregim.

På sätt och vis dog det gamla Sverige då, ett annat Sverige: det riktiga folkhemmet, det som var något värt namnet. Landet som var något annat än ett virrvarr av komplex. Cornelis dog 1987, Fred Åkerström dog 1985, Beppe Wolgers dog 1986, Tage Danielsson dog 1985. Erlander likaså 1985. Hela det gamla gardet av giganter med egna skarpa modiga röster bara blåste bort som en vind och Sverige var sedan ett kallt land av fega kräk utan egna röster. Och det har aldrig återhämtat sig.