Håkan Hellström

Jag har givetvis lyssnat på skivan igen. Den kan inte låtas bli. Mitt ämne kommer inte vara skivan, utan Håkan i sig. Jag hävdar inte att jag kan min Håkan så bra, absolut inte i närheten av min Dylan-kunskap.

Men jag vet vad jag gillar: Håkans bästa låtar. Två på nya skivan letar sig upp dit: "Tro och Tvivel" och "För sent för Edelweiss".

Annars då? Jo jag räknar ju dit "Känn ingen sorg för mig Göteborg", "Ramlar", "För sent för hundar som oss", "Mississippi kan vänta", "Mitt Gullbergskaj paradis", "Det är så jag säger det", "Kom igen Lena", "Hurricane Carter" och "Precis som Romeo". De som jag nynnar ofrivilligt. Så är det.

Vinterkriget

I skuggan av andra världskriget stred Finland mot det mäktiga Sovjetuntionen som ville införliva den tidigare lydstaten i det kommunistiska sovjet. Finland hade andra planer. Man var inte så entusiastisk över Stalins form av kommunism (som innebar att man skickades till Gulag och dödades). Så finnarna stod på sig. Sovjet hade lidit hårt militärt av Stalins förföljelsemani och man var inte så värst krigsförberedd, men tanken var att den stora övermakten skulle tvinga Finland att ge sig. Tolv dagar hade Sovjeterna tänkt sig.

Men som sagt. Finland hade inte tänkt ge upp sin frihet. Manskap samlade Sovjeterna ihop fyra gånger så mycket som Finland. Stridsvagnar fanns 20 gånger så många som Finland kunde ställa på benen. Var fanns Sverige? Till försvar för Finland? Icke. Några frivilliga entusiaster som ska berömmas, men rent allmänt fanns inget stöd. Sverige fanns inte. Sverige finns fortfarande inte.

Den värsta vargavintern på hundratalet år väntade. Ryssarna var inte beredda. De var illa klädda och orutinerade. De dog som flugor. Finnarna rörde sig med snabba patruller på skidor i den karga karelenvintern. De åsamkade enorma skador för Sovjet. Krypskytten Simo Häyhä räknas som militärhistoriens framgångsrikaste sniper, genom att ha dödat 542 ryssar genom krypskytte och ett par hundra till i strid med maskingevär. Han måtte ha varit Antti Rokkas förebild. Min egen morfar var med i detta och sårades i krig mot sovjeterna.

Vinterkriget tog till slut slut. Finland fick slut på patroner. Ett fredsavtal koms fram. Sovjet tog finska territorier. Detta skulle få fortsättning i Fortsättningskriget. Finland hade inga tankar på att nånsin ge upp. Sisu var ordet. Aldrig Aldrig ge upp. Allt tog finnarna med en galghumor som exemplifieras tydligast med nedanstående citat, tillskrivet en officer under vinterkriget:

"De är så många, så många, och vi är ett så litet land... Vart ska vi få plats att begrava dem alla?"

Maximum break

Idag spelade Ronnie mot Mark Williams. Jag såg inget av tillställningen. Men när jag kom hem gladdes jag av att Ronnie tagit fyra raka frames och gått fram till 13-9 och kvartsfinal. Redan då dök tanken upp: kanske dominerade han fullständigt. Kanske ett maximum break rent av? Ju längre jag tänkte desto starkare blev tanken. Det var som en besatthet att se om han spelat in ett maximum break.

Lite senare satte jag mej vid datorn. Det visade sig att han avslutat matchen med just ett max break.

Detta kanske låter lite ovetenskapligt för att tolkas som telepati, men då ska nämnas att maximum break är ganska ovanliga. Det har genom historien sedan femtiotalet funnits 64 stycken. Av dem har Ronnie bidragit med 9 stycken. Känslan var så stark att jag inte kunde släppa den. Kanske är jag lite telepatisk.

------

Av övriga snooker-VM kan jag glädjas åt Liang Wenbos seger över Joe Swail. Det var gastkramande på slutet, och jag glädjs åt att jag hann se sista avgörande framet. 12-12 stod det. Båda var nervösa så de höll på att gå upp i limningen. Till slut efter otaliga missar vann Wenbo. Hans glädje var en riktig inspiration. Nästa match blir mot O'Sullivan. Inte lika mycket glädje då att vänta för Wenbos del.

Amarula tree

Hörde den här på radion häromdagen. Fantastisk låt. Vem vill inte ha ett Amarula-träd? Amanda Jenssen imponerar stort med sin andra helt idolbefriade singel. Detta är ett verk av en självständig artist. Man blir glad bara man hör låten. Och ett glas Amarula skulle sitta fint.

Snooker-VM 2008

Äntligen är evenemanget igång då! Vi har haft en intressant vecka så här långt. Alltid intressant med VM är att varenda en som kvalificerat sig får en liten extra market-place för sin karriär. I år hade tre kineser tagit sig in. Det var otippat. Lägg därtill en australiensare och det var det mest internationella snooker-året någonsin.

Vad gav förra veckan oss då? Kul att se Stephen Hendry visa form. Mark Allen ledde stort men tappade all självförtroende och förlorade. Hendry vidare. Murphy och Maguire vidare utan bråk. Ebdon vidare. Kinesen Liang Wenbo överraskade mot Doherty så den forne världsmästaren fick packa väskan. Mark Selby som spelat så bra i år och var andrahandsfavorit efter O'Sullivan var inte i bra form och fick stryk direkt av Mark King. Graeme Dott infriade inte förväntningarna och förlorade. Higgins gick vidare klart och verkade i bra form. Skulle han kunna behålla sin titel? O'Sullivan då? Ja, han var inte så bra, men mot en kines som inte verkade ha skallen i form var det inga problem. Självklart vidare.

Andra omgångens spel avslöjade några spelare. Inte bara Selby hade skrivit upp sig för mycket. Ding åkte på storstryk mot Hendry, vilket nog betraktades som en överraskning. Hendry spelade bra. Murphy åkte på ännu mer spö mot otippade Allister Carter, den blivande piloten. Murphy hade inte mycket att säga till om i den matchen. Higgins hittade aldrig in i spelet även om han drog ut på dödsstöten mot Ryan Day, den bästa walesaren för dagen. Peter Ebdon däremot hade inga problem utan vandrade vidare. Så är det i dagsläget. Ronnie och Mark Williams spelar och fortsätter spela imorgon. Ronnie leder med 9-7. Vi hoppas få med oss honom imorgon. Joe Swail spelar mot Liang Wenbo. Wenbo leder med 6-2. Joe Perry spelar med Stuart Bingham och Bingham är uppe 5-3. Vidare hade vi dagens skönaste: efter första ronden låg australiern Robertson under med 0-8. En total katastrof. Skotten Maguire hade allt flyt och alla rätt under gårdagens spel. Men idag svarade Robertson. Maguire vann visserligen ett par frames till till en början och vi hade 9-0 och 11-2, men Robertson spelade inspirerat mot slutet och vann de tre sista framesen. 11-5 inför morgondagens spel. Man kan ju bara hoppas han fortsätter sitt spel och vi får en spännande match, men särskilt troligt att han ska vinna är det ju inte.

Ny uppdatering snart.

För sent för Edelweiss del tre.

Sista delen i min långa utläggning om Håkan Hellströms senaste skiva. Jag fastnade direkt, och sitter här i förhoppning om att få inspirerade kommentarer om den. Nu vet jag att min sambo lyssnat igenom materialet. Och med stor förhoppning också min namne och internetvän Savela. Jag hoppas på ett stort mentalt utbyte däremellan i den närmaste framtiden.

La Famiglia

Vi kallar oss "Familjen" på vårt skiftlag. Vi har inga tajta band till varandra på något sätt, men vi har en jävla massa outtalde koder. Precis som i en rikigt familj alltså. Därför känndes det klockrent när Lars klagade på Pelle att han inte tog med en kaffekopp till honom från kontoret: "Ja, om det är så vi ska ha det inom familjen framöver..." Fantastiskt. Så mkt humor att man nästan inte kan vara där utan att skratta.

The cops don't need you, and man they expect the same...

Bob Dylan filade ihop ovannämnda citat 1965, till den briljanta låten "Just like Tom Thumbs blues". Polisen han talar om befinner sig i ett korrumperat Juarez, gärna någon gång i förra seklet. Osäkert är när. Dylan tar lite litterära referenser till låten som antyder att det är en äldre historia än 1965, att beatpoeterna inspirerat honom i detta ordalag och händelserna i själva verket utspelas sent fyrtiotal- femtiotal.

Men han skulle likaväl ha kunnat tala om poliserna i Sverige anno 2008. Det jag skrev i bloggen inte för så många dagar sen: Åsa-Nisseland, det var inte skoj och glam. Det är så det är. Det är tråkigt, men sant. Polismyndigheten är inte bättre. Har ni hängt med i händelseutvecklingen i det där Englafallet så förstår ni vad jag menar. De är klåpare utan en tillstymmelse till kompetens. Chief Wiggum i Simpsons framstår som ett föredöme när han synas i sömmarna tillsammans med den svenska poliskåren.

Och varför har detta blivit? Ja, någonstans har det ju gått jävligt snett. Problemet är väl att Kling- och Klang-mentaliteten lever kvar i den svenska poliskåren. De ser sig som nån slags figurer i ett femtiotals-Sverige som försvunnit för femtio år sedan. De patrullerar på gator och torg och kan föreställa sig brott som snatteri och ficktjuveri. Men att faca verkligheten ligger inte för Svea rikes poliskår. Verkligheten har sprungit förbi dem med ett halvsekel. Det är de svenska poliserna som lever i Bullerbüland. Tyvärr existerar inte det landet.

Jag har inte kompetensen (dessvärre i likhet med polisledningen) för att komma fram till hur detta ska åtgärdas. Det är beklämmande iaf. Vi lever i ett otryggt land. Polisen är inget att ha. Ha baseballträet nära dig.

Mobiltelefonstrul

Ursäkta en ovanligt personlig ton på bloggen ikväll, men jag har lite personliga issues att beta av. Idag tappade jag min mobiltelefon. Till en början trodde jag att jag bara glömt den, men senare på dagen uppdagades det att jag tappat den. På väg till jobbet. Och någon hade hittat den och ville lokalisera mig.

Imorgon ska jag till SFI-lokalen för att få tag på min mobil. Önska mig lycka till...

Irritationsmoment 22: arbets"kamrater".

De senaste dagarnas skift har jag försökt upprätthålla en civiliserad hållning till mina arbetskamrater. I synnerhet en, vår materialman. Det har frestat på tålamodet, skall sägas. Det började tror jag, i måndags. Då framlade jag ett i alla meningar vettigt förslag på hur vi skulle jobba så jag slapp komma hem närmare tre på natten på torsdag kväll/fredag morgon. Han sågade förslaget innan jag hade avslutat min mening och sammanfattat fördelarna. Han hade inte ens lyssnat klart. Det var bara total diss. Då var jag arg.

Dagen senare, idag, eller igår blir det väl nu hade vi ett nytt trätoämne. Idiotrör skulle upp i min såg. Jag försökte halvprotestera eller halvklaga och halvt åberopa vett och sans och ekonomi. Utan att jag hade tagit till brösttoner var karldjäveln på defensiven och var aggressiv. Hade jag haft en hammare i handen hade den suttit ingrävd i hans skallben nu. Resten av dagen gick åt till meditation och yoga för att lugna mig. En sådan dag till och jag sitter på Kumlabunkern.

Till slut: Millenium-böckerna får en chans

Ja, till slut, i brist på biblioteksbesök har jag tvingats på Millennium-trilogin av Stieg Larsson. Jag har läst kanske 180 sidor i första boken, och måste medge att det är väldigt lättläst och väldigt svårt att lägga ifrån sig. Jag antar att det finns en poäng i att Stieg Larssons böcker blev populära.

Eminem

Jag ska göra något ovanligt här på bloggen. Jag tänkte hylla hiphoparen Eminem.

Ja, det kan för utomstående betraktare verka besynnerligt, men jag har alltid gillat Eminem. Runt 2000 var han min stora favorit. Det var då han var the shit inom musiken. Jag köpte det. Eminem hade en galenskap i sina texter som inte fanns någon annanstans. Det var åren innan jag totalt snöat in på Dylan skall för övrigt sägas.

Jag hade lyssnat på hiphop och rap rätt mycket från högstadiet och genom gymnasiet. Rätt sporadiskt. Men ändå. Jag lyssnade väl rätt sporadiskt till musik över huvudtaget på den tiden, till skillnad från nu. Cypress Hill var en tidig favorit. Ice Cube likaså. Men när Eminem dök upp var det som ett skynke föll. Äntligen hade genren fått sin ikon. Detta var mannen som skulle frälsa hiphopen!

Lite så kände vi väl, betydligt fler än jag. Eminem var inte bara vit, han blandade in tonårsnörderi i hiphopen, hans allt våldsammare texter var allt annat än traditionella och konsekventa drive-by shootings a'la West side-gangsta hip hop. Till och med Bob Dylan sa att om det var någon som gjorde något rätt inom musiken nuförtiden var det Eminem. Han stod för något helt annat. Något som förenade lika väl som det var så skruvat att man fortfarande kan ställa sig och skratta åt något bizartt stycke i hans märkvärdiga låtskatt. Relationen med hans fru hade resan igenom varit besvärlig, minst sagt. Den fick han med oss lyssnare på. Den märkliga "Stan" om ett psykotiskt fan lämnade nog ingen oberörd.

Nu alldeles nyligen laddade jag ned "Encore", hans senaste verk. Den hade fått halvdana recensioner och jag misstänkte att Eminem gick på halvlåga och hade förlorat sin inspiration. Till min glädje kan jag säga att jag hade fel. Låtar som "Brainman" och "Ass like that" tycker jag hör till det bästa och mest inspirerade han någonsin har gjort. Han är lika lekfull och cynisk som förr. Den arab-influerade accenten och intonnationen på "Ass like that" är värt hela inträdesbiljetten. Jag hoppas någon gång få se Eminem online, det vore något...

Regissör nr 4...

4. Akira Kurosawa.

Japansk film hade ett stort uppsvep under efterkrigsperioden, det var nästan då den dök upp i allmänhetens medvetenhet. Under några år på femtiotalet hade japaner ideligen nominerats till bästa utländska film-kategorin i Oscarsgalan. Med Rashamon, dök den definitivt största av japanska filmtillverkaren upp: Akira Kurosawa.

Han var en diktator vid regissörsstolen, ofta kallad kejsaren, där han styrde med järnhand för att få allt att passa in i hans perfektionistiska vision. Akira Kurosawa var grundämnet för en demonregissör. Han hade influenser inte bara från Japan, snarare kan man påstå att hans influenser var vida spridda. Tolstoy, Ed MacBain, Dostojevsky och inte minst William Shakespeare hörde till de förlagor Kurosawa valde att flörta med. Kagemusha- spökgeneralen är till ex en ombearbetning av King Lear av Shakespeare. Vidare var regissören John Ford en cinematografisk förebild för Kurosawa som älskade bildspråket så hårt att han inspirerade hela nya generationer av filmare. Sergio Leone använde t.ex. mycket av Kurosawas bildspråk i Yojimbo till att skapa sin egna spaghettivästern-genre. Star Wars-regissören George Lucas byggde vidare från Kurosawas verk till sin historia, likaså.

Kurosawas filmer prisades, och med all rätt. Han var ett sällan skådat snille i regissörsstolen. Många är de allt för sällan sedda filmer han bär ansvar för. För alla de halvhjärtade förblir han dessvärre bara Sju Samurajers skapare.

601:a inlägget.

Ja det var ett jubileum här sist, något jag inte noterade. Det är ju kul att det blivit så många inlägg. Men tusen ska det väl bli innan den här bloggen drar sitt sista andetag... Jag har många ämnen kvar att beta av... samt många som säkert kan återkomma...

Åsa-Nisseland

Jag har fått klart för mig att tyskar såg på Sverige som Bullerbüland. Ett Astrid Lindgrenskt småsamhälle utan problem. En idyll. Det känns som de får anledning att revidera den uppfattningen lite. Det var ju det här gräsliga mordet i Arboga. Och svensk polis som skämde ut sig med sin inkompetens... Tyskarna satte kaffet i halsen, visste inte om de skulle skratta eller gråta. "Die Schweden!" skulle de ha sagt. Ja, man får väl samskämmas. Det är ju inget annat.

Astrid Lindgrens Bullerby är inte svenskhet egentligen. Vad som är Svenskhet är Åsa-Nisse. Klåpare som inte vet vad de håller på med. Inkompetens. Klantarslen som kör på ändå och hoppas att det går bra. Det är inte bara mitt kära företag. Det är så här i hela detta land. Folk som gör ett jävligt dåligt jobb och inte har någon koll på hur de ska kunna göra bättre.

Varför Åsa-Nisse? Jag skulle lika gärna kunna kalla det KAlle Anka-land. Fast det här är inte Kalle Anka-land. Detta är Åsa Nisse-land. Det är grejen. Åsa-Nisse är svensk. Han är en jävla klåpare, ett skämt. Myndigheterna som försöker stoppa honom är ett ännu större skämt. Detta är Sverige och vi sitter alla här och skäms.

För sent för Edelweiss, del två.

Jag har givetvis inte släppt denna platta ännu, den platta som jag redan spår kommer segra i kategorin årets skiva på diverse prisutdelningar, såväl som här på bloggen. För vem ska kunna toppa detta?

Håkan Hellström har gjort sitt tredje mästerverk, så långt kan vi konstatera. Det känns inte riktigt rättvist att jämföra dem eller rangordna dem. "Känn ingen sorg för mig Göteborg" är ju den bästa debutskivan av någon svensk och "Det är så jag säger det" är så övermäktigt bra att det kan vara den bästa svenska skivan. "För sent för Edelweiss" lyfter Håkan en tredje gång, upp på fem plus. De två andra skivorna då? "Ett kolikbarns bekännelser" håller god klass, stundvis rent av hög, men når inte upp till riktigt samma nivå. Vissa låtar är toppklass, men en hel del är inte riktigt lika starka. En svag fyra, alt en stark trea. Sen har vi "Nåt nytt, nåt lånat, nåt gammalt, nåt blått" som är ett uppsamlingsheat för gamla leftovers. Och känns lite så, även om det är bättre än det mesta som produceras i musiksverige. Allt för stor del av skivan är lite leftovers-känsla. Somliga spår känns överflödiga. Tre plus. Max. Kanske vore 2.5 närmare sanningen.

Och med dessa skivor som de senaste hade man kunnat frukta att Håkan skulle tagga av och finna sig i sitt fack, vara nöjd. Men icke. Han höjer upp insatserna till nivå av sina två första album, och går omedelbart upp i ledningen i musiksverige, förbi liknande artister som Moneybrother som firat stora triumfer i hans tysta tid.

Jag skulle vilja lyfta fram en låt, även om jag fastnat för så många. "Tro och tvivel" är låten jag har lyssnat på säkert 20 gånger nu under de här tre-fyra dagarna. Den är en blivande klassiker. Jag älskar den galopperande rytmen, det frejdiga berättandet, flödet. Helt fantastiskt. Livsglädje var ordet. Och om det har undrats över tidigare, här bevisar Håkan sin stora låtskrivartalang på fullt allvar. Om han tidigare setts som en briljant musiker så bör han nu räknas in bland de stora av Sveriges låtskrivare: Ulf Lundell, Plura Johnson, Cornelis Vreeswijk, Dan Andersson, Evert Taube, Jocke Berg, Carl Michael Bellman får sällskap av en yngre generation.

Townes Van Zandt

"Townes Van Zandt is the best songwriter in the whole world. And I'll stand on Bob Dylans coffe table in my cowboy boots and say that!"

Ja, så sa han, countrylegenden Steve Earle angående sin kollegas skicklighet vid låtskrivarbordet. Nog för att jag kan tycka han överdrev en del. Ingen är ju trots allt bättre än Bobby D. Några kommer förvisso nära, men genom kombinationen av text och känsla svävar Dylan ut och gör sig ett nummer för stor till och med för genier som Leonard Cohen. Men Townes Van Zandt skall nämnas i sällskapet, så mycket ger jag Steve Earle.

För övrigt är det inte svårt att se att Van Zandt mest ses som en obskyr artist här i Svedala. Med sin breda Texas-dialekt och sitt Dylan anno 1963-sound har han säkert inte lätt att skaffa vänner. Den kombinationen måste höras för att förstås. Men om man bortser från ytan och går mer på djupet, dissekerar låtarna hittar man guldkorn. Karln är gjord av äkta och sann poesi. Han tycks vårda sina poetiska klockrenheter tydligare än Dylan som spretade ihop allt som dök upp i huvudet de åren, det finns en genomtänkthet hos honom som mer påminner om Cohens låtskatt.

Jag tar exemplet "Quicksilver daydreams of Maria" (och vilket guldkorn till låttitel är inte det?!) från 1968 som inte så litet påminner och för tankarna till "Visions of Johanna", inte enbart av kvicksilvrets skull (ni vet: Quicksilver, Mercury mouth?).
Ta nedanstående textrad från Quicksilver daydreams och fundera hur Visions går:

"Well, the diamonds fades quickly
when matched to the face of Maria
All the harps they sound empty
when she lifts her lips to the sky
the brown of her skin makes her hair
seem a soft golden rainfall
that spills from the mountains
to the bottomless depths of her eyes"

Som ni ser; detta är ingen vanlig låtmakare i arbete. Det finns klara likheter, men karln är skicklig. Jag har dock fortfarande bara hans debutalbum, så jag får ge mig ut och leta mer Townes Van Zandt. Bästa låtraden äger dock ännu Dylan, han har en hel arme av bästa citat där uppe, men nummer ett är ändå: "The skeleton keys howls trough the bones of her face", tätt följd av min kära underrubrik: "Then they'll kill him with self-confidence after poisoning him with words" och "The cops don't need you and man they expect the same", eller "One day you'll be in the ditch, flies buzzing round your eyes, blood on your saddle". Ja kära nån. Dåligt att komma på ett sånt ämne. Jag skulle gärna göra mig en karriär att göra listor på bästa låtrader, det får vi fundera på i framtiden. I svenska ögon så lär inte Tomas Ledin ligga bra till. Däremot lär Håkan HEllström ha några sköningar på lager, tillsammans med Lundell, Cornelis och kanske otippat Evert Taube.

Att hoppa på ett tåg som gått för länge sen...

Jag medger: jag är inte den mest nydanande människan här i världen. Jag hakar på trender när de upphör vara trender. Jag undviker medvetet millenietrilogin bara för att majoriteten av folket läser dem.

Kent hör till den grejen. Jag gillar mkt de gjort. Fast absolut inte allt. Kent känns fortfarande som grejen. Jag måste göra mig av med dem. MEn deras senaste skiva, hur o-Tonisk till soundet den än var, måste jag medge, diggade jag. Några låtar var som vanligt totalt blasse. Men Generation X var bra, Ingenting gillade jag och framförallt Columbus var makalöst bra.

Kent har haft sina stunder. Lyssnar i skrivande stund på Palace & Main. Som är så jävla bra. Och har Sveriges bästa inledningsrad:

"Jag sköt en DJ sent igår."

Till dig Moa, som allt annat.

3 vackra år...

Jag ska för en gångs skull bli lite privat här på bloggen. Det hör till undantagsreglerna, jag vet. Privat hör inte hemma på en blogg som sysslar med folkbildning. Men detta är ett viktigt installment i folkbildningens Sverige. Det hör inlägget tillhör Moa.

För tre år sen, detta exakta datum mötte jag min framtid. Jag och min förtappade själ hade som vanligt nattsuddat, men den kvällen stötte jag på en kvinna som var svår att passera. Jag sökte en människa och fann en själ, för att parafrasera Edith Södergran inte så lite. Vackra Moa, med en själ så vacker att det gör ont att tänka på dig ibland... Du blev min. Till slut efter en massa turer där vi reste till varandra blev du äntligen min.

Jag har aldrig hävdat att jag varit en bra pojkvän. Jag har varit dålig egentligen. Pratat med tjejer på internet när du sovit, druckit mer än jag borde, flirtat... Du vet. Så som jag kan vara. Men en sak ska du veta. Kärleken till dig har aldrig sinat. Du är det vackraste jag någonsin träffat. Hur du kan älska en stolle som mig övergår mitt förstånd. Nu firar vi tre år tillsammans. Det är ren och skär lycka det. Låt oss hoppas på många fler fina år tillsammans. Jag längtar redan.

Kyss.