The cops don't need you, and man they expect the same...

Bob Dylan filade ihop ovannämnda citat 1965, till den briljanta låten "Just like Tom Thumbs blues". Polisen han talar om befinner sig i ett korrumperat Juarez, gärna någon gång i förra seklet. Osäkert är när. Dylan tar lite litterära referenser till låten som antyder att det är en äldre historia än 1965, att beatpoeterna inspirerat honom i detta ordalag och händelserna i själva verket utspelas sent fyrtiotal- femtiotal.

Men han skulle likaväl ha kunnat tala om poliserna i Sverige anno 2008. Det jag skrev i bloggen inte för så många dagar sen: Åsa-Nisseland, det var inte skoj och glam. Det är så det är. Det är tråkigt, men sant. Polismyndigheten är inte bättre. Har ni hängt med i händelseutvecklingen i det där Englafallet så förstår ni vad jag menar. De är klåpare utan en tillstymmelse till kompetens. Chief Wiggum i Simpsons framstår som ett föredöme när han synas i sömmarna tillsammans med den svenska poliskåren.

Och varför har detta blivit? Ja, någonstans har det ju gått jävligt snett. Problemet är väl att Kling- och Klang-mentaliteten lever kvar i den svenska poliskåren. De ser sig som nån slags figurer i ett femtiotals-Sverige som försvunnit för femtio år sedan. De patrullerar på gator och torg och kan föreställa sig brott som snatteri och ficktjuveri. Men att faca verkligheten ligger inte för Svea rikes poliskår. Verkligheten har sprungit förbi dem med ett halvsekel. Det är de svenska poliserna som lever i Bullerbüland. Tyvärr existerar inte det landet.

Jag har inte kompetensen (dessvärre i likhet med polisledningen) för att komma fram till hur detta ska åtgärdas. Det är beklämmande iaf. Vi lever i ett otryggt land. Polisen är inget att ha. Ha baseballträet nära dig.