Vinterkriget

I skuggan av andra världskriget stred Finland mot det mäktiga Sovjetuntionen som ville införliva den tidigare lydstaten i det kommunistiska sovjet. Finland hade andra planer. Man var inte så entusiastisk över Stalins form av kommunism (som innebar att man skickades till Gulag och dödades). Så finnarna stod på sig. Sovjet hade lidit hårt militärt av Stalins förföljelsemani och man var inte så värst krigsförberedd, men tanken var att den stora övermakten skulle tvinga Finland att ge sig. Tolv dagar hade Sovjeterna tänkt sig.

Men som sagt. Finland hade inte tänkt ge upp sin frihet. Manskap samlade Sovjeterna ihop fyra gånger så mycket som Finland. Stridsvagnar fanns 20 gånger så många som Finland kunde ställa på benen. Var fanns Sverige? Till försvar för Finland? Icke. Några frivilliga entusiaster som ska berömmas, men rent allmänt fanns inget stöd. Sverige fanns inte. Sverige finns fortfarande inte.

Den värsta vargavintern på hundratalet år väntade. Ryssarna var inte beredda. De var illa klädda och orutinerade. De dog som flugor. Finnarna rörde sig med snabba patruller på skidor i den karga karelenvintern. De åsamkade enorma skador för Sovjet. Krypskytten Simo Häyhä räknas som militärhistoriens framgångsrikaste sniper, genom att ha dödat 542 ryssar genom krypskytte och ett par hundra till i strid med maskingevär. Han måtte ha varit Antti Rokkas förebild. Min egen morfar var med i detta och sårades i krig mot sovjeterna.

Vinterkriget tog till slut slut. Finland fick slut på patroner. Ett fredsavtal koms fram. Sovjet tog finska territorier. Detta skulle få fortsättning i Fortsättningskriget. Finland hade inga tankar på att nånsin ge upp. Sisu var ordet. Aldrig Aldrig ge upp. Allt tog finnarna med en galghumor som exemplifieras tydligast med nedanstående citat, tillskrivet en officer under vinterkriget:

"De är så många, så många, och vi är ett så litet land... Vart ska vi få plats att begrava dem alla?"