Regissör nr 14...

15. Sergio Leone.

Givetvis måste vi ha med "spaghettivästerns" grundare. Ingen sån här lista är fulländad utan Sergio Leone. Fascinerad av Kurosawa i bildspråk skapade han en helt ny västerngenre, som inte bortsåg från det skitiga utan integrerade det till en behövlig del. Sergio Leones tre spaghettivästerns formade om filmkonsten och västerngenren, (För en handfull dollar, För några få dollar mer, Den goda, den onde den fule) men det var egentligen med sina senare filmer som han markerade sin närvaro bland de historiska regissörerna. Personligen dras jag till Once upon a time in the West, världshistoriens bästa västernfilm, men Henry Fonda i en brilljant roll. Sergio Leones bild och musik ska vi alltid minnas när vi ser västernfilm. Senare gjorde han även storartade Once upon a time in America.

Idol-uppdatering nr 2

Jo just, har varit rätt så borta från datorn ett tag så jag har glömt bort allt jag höll på med att rapportera om. Det var ju det här med idol. Nu har vi tagit oss igenom auditions och kval och är framme vid final. Det är med viss förnöjd min jag noterar att tjejen jag noterade i uttagningarna som sjöng "That's allright Mama", Amanda Jensen, mycket riktigt är klar för final. Inte nog med det, hon har dessutom, vid sidan av Daniel Karlsson (sjukt bra version av Mikas "Grace Kelly" förresten) varit den som övertygat mest. Fanns det någon poetisk rättvisa gjorde någon av dem upp om guldet. Men vi vet ju att så inte är fallet med fjortisröstande, så vi får väl se. Men Amanda Jensen är sjukt skicklig på sin grej. Att hon ser über-bra ut tar heller inte udden av saken.

Nytt på musikfronten!

Hösten är över oss och det innebär samtidigt att det kommer en hel del ny musik värd namnet. Vi har redan sett skivsläpp med Springsteen, Winnerbäck och det dröjer inte innan Kent släpper sin nya CD.

Personligen har jag än så länge bara lyssnat på Winnerbäcks nya skiva "Daugava", om än bara någon gång, men vid en förhandslyssning låter det som... ja, Winnerbäck. Inga konstigheter där inte. Kanske är lite av Winnerbäcks akilleshäl. Nåja, den kanske tar sig.

Kents nya lär jag ju få lyssna en hel del på, även om singeln mest lät som nåt som Depeche Mode skulle ha hittat på i sina glansdagar. Det är en konsert i Stockholm 16 november, och den ska jag på. Då får man lyssna in sig.

Dylan verkar inte i kast med att släppa någon ny CD, och inte heller verkar The bootleg series få utökning, vilket är lite synd. Det har varit ett tag sedan och jag har varit nyfiken på vad nästa inslag skulle kunna tänkas vara.

REgissör nr 15...

15. Luis Bunuel

Vid sidan av Dali, den kanske mest surrealistiske spanska konstnär som gått i ett par skor. Hans filmer är bizarra och konstnärliga utan känsla för den rådande moralkoden. Stort rabalder väckte han i SPanien under Francoeran för sina högst personliga och opassande filmer. Jag har sett två av Bunuels filmer, och även om jag förstår själva poängen med hans stora revolutionerande konstighet så har jag svårt att uppskatta det. Luis Bunuel blir på något vis något man inte riktigt kan ta till sig på grund av att hans filmer ställer sig i nån slags motsatsförhållande, och det den ställer sig i motsats till finns inte idag. Men en stor konstnär, skall vi aldrig förneka att han var den käre Luis.

"A nation of millions"

Pissdag. Så började det. Grälade med far angående den havererade bilaffären. Sen när jag kom till jobbet var det bara krångel och skit. Allt kändes totalt jävla fucked. Hade lust att sjukskriva mig och åka hem. Men nånstans när krånglet och skiten hade lagts bakom mig vaknade något helt annat. En känsla av ren vrede som jag visste exakt hur jag skulle förvalta. Det att skilja mig från känslan av vanmakt och disharmoni. Känslan av vrede går att förvalta konstruktivt.

Och ju bättre rör jag fick att kapa, samklingat med det eviga tjaffset om hur svårt vi har att få bonus på vår avdelning, så körde jag stenhårt efter det. Jag fick den här känslan, den som jag ibland får, av ren sisu: som vore alla andra levande människor mina motståndare och jag deras fiende. För att parafrasera Public Enemy, och det är nog det bästa sättet jag kan definiera den känslan jag ibland får, jag älskar bara den formuleringen och har ofta tänkt den när det känns som att det är jag mot omvärlden: "It'll take a nation of millions to hold me back"!

För övrigt kan jag notera nytt kilorekord, åtminstone sen jag började kolla sånt. 8,4 ton nästan. Det säger er ingenting men det är mer än dubbla dosen för att vi ska få bonus. Och citatet ovan skall förövrigt bli mitt nya motto här i livet.

Idol 2007 - auditionturnén. Några iakttagelser.

* Clabbe är enormt saknad. Hela juryn förlorar tio humorpoäng på en gång utan honom. Dessutom verkar det som om hela sansen och förståndet nästan har försvunnit med honom.

* Kishti verkar vara nära en förestående psykos. Alla dessa märkliga (ja märkliga!) utbrott rimmar inte riktigt bra ihop med god psykisk hälsa. Någon borde ge numret till en psykolog. Kanske är det skilsmässan som gjort det. Eller övergångsåldern? Vem vet. Galen är tanten hursomhelst.

* Alla dessa miner och grimaser från juryn som tv4 zoomar in när någon stackare står och sjunger falskt som tv-tittaren måste genomlida. Vad ska detta vara bra för? Jag köper att man grimaserar illa när någon tar en superfalsk ton, men för varje jävla halvklåpare? Vi får se Daniel grimasera, Kishti kisa av lidande, vad fan är det för tv? Så här dålig produktion har jag inte sett på länge. Det ser helt enkelt för jävligt ut.

* Tokfransarna har segrat. Det verkar ha blivit trend att gå till idoljuryn och göra bort sig å det grövsta. Följdaktligen har vi sett de största falsksångarna landet har komma på besök. Och även om det är humor, så är det inte direkt roligt 17:e och 2156:e gången. Och jag ser inte hur detta skall sluta. Så med fortsatt satsning på detta koncept så lär även detta fenomen fortsätta.

* Jag har några favoriter, givetvis tjejer, enda meningen med att följa en sådan dokusåpa är att hitta en intressant tjejröst som kan få en till tårar. Att hitta meningsfulla konstnärliga artister ter sig lika meningslöst som att leta efter en nål i världens största höstack. Jag menar har man Dylan, vad behöver man då? En måns Zelmerlööv? Hahahahaha... Iaf. Några favoriter har jag. Tänker främst på den blonda tjejen som framförde That's allright mama. Henne ser jag i finalen.

Rom väntar

Nästa år, i början av nästa år, som en tänkt 20-årspresent till mig ska jag och sambon åka till Rom, den eviga staden. Dit har jag länge velat resa. Inte minst med tanke på min fascination för antikens Rom som jag läst många spaltmeter om och känner till i stor detalj vid det här laget. Antiken är en fascinerande period. Ofta, när moderniteten blir lite för mycket för mig är det skönt att sjunka ner i antikens Rom eller Grekland och bara njuta av den härliga stämningen.

Och vad göra i Rom? Naturligtvis Colosseum, eller Titus amfiteater som den egentligen hette (namnet Colosseum kommer av Neros Koloss som stod där innan amfiteatern kom på plats. I folkmun snappade amfiteatern upp kolossens namn och så har den kommit att heta intill vår dag). Vidare måste Circus Maximus ses, och givetvis Forum Romanum. Säkert blir det även en del icke-antika sevärdheter. Främst av allt vill jag till Julius Caesars dödsplats för att lägga ner rosor. Världshistoriens största personlighet måste ha sin hommage.

"...det här landet styrs av bortskämda småglin..."

Sällan har väl det Eldkvarncitatet (Svart blogg) stämt bättre in på verkligheten än i detta nu. Alliansen är en enda samling bortskämda småglin utan nån som helst förmåga till empati mot de som inte har det lika välbeställt som de har. Och väljarna flyr. Sossarna har enligt senaste sifo-undersökningen fler sympatisörer än samtliga allianspartier. Vad konstigt? Ja, på sätt och vis är det ju konstigt. Att folk är så jävla dumma och tycks bli förnärmade och förskräckta när de politiker de röstat fram genomför exakt det de lovade att genomföra när de blev valda. Nånstans går inte den ekvationen riktigt ihop. Nånstans i den ekvationen blir hela demokratin som samhälssystem underkänt. Det fungerar helt enkelt inte!

Och som grädde på moset ska bensinskatten höjas igen liksom skatten på snus. Jag tror inte jag orkar med ett år till av borgerligt styre. Jävla småglin.

Regissör nr 16...

16. Dario Argento

Under sjuttiotalet, detta filmens gyllene årtionde fick den italienska skräckfilmen stort genomslag och den mest konstnärligt nyskapande av de regissörer som dök upp var stämningsgeniet Dario Argento. Argento arbetade hårt på foto och ljud. Hans filmer är enormt stämningsfulla, allt ackompanjerat med perfekt foto och ljud, med kvinnomord som genomgående tema. Av andra regissörer som dök upp under denna era märks främst Lucio Fulci, som snarare tenderade att gå mer mot gore-hållet.

Argento var snarare en Hitchcocks efterföljare, med psykologiska thrillers, eller som de kallades Giallos. Hans stora inspirationskälla var regissören Mario Bava, verksam huvudsakligen på sextiotalet. Bland Argentos främsta verk som idag uppnått kultstatus finns bl.a: Suspiria, Inferno, Tenebrae och debutfilmen Ljudet från Kristallfågeln.

Regissör nr 17...

17. Pier Paolo Pasolini.

En konstnär, kontrovärsiell ända in i döden. Pasolini var radikal på många sätt och långt senare har det spekulerats i hans död. Han mördades i november 1975, genom att köras över med en bil om och om igen. Mördaren var en manlig gigolo som Pasolini beställt.

Pasolini var en mångsidig konstnär som sysslade med såväl film som text. Han trotsade etablissemanget om och om igen. Hans första verk hanterade kristendomen, och de hör hans främsta verk. Senare gav han sig på politiken och genom "Salo" var hans dagar nästan till ända. Pier Paolo Pasolini var en svår karaktär och hans känsla för samhällskritik kommer alltid vara levande.

Min bil är borta nu

Min förra bil blev såld. Ett stort rabalder. Arga männsikor, gråt och skrik. Så kan vi väl summera den historien. Jag blev osams med mina föräldrar. Kanske är det något som alltid kommer vara. Den känslan jag landar i är att jag blivit rånad och att mina föräldrar är ansvariga... Det enda som består är en riktigt sugig känsla. Jag kommer aldrig låta någon annan sälja mina grejer igen.

Var är konstnärerna...

Vad ska man beklaga? Saknaden?

Vår värld är inte som den borde, och det vet alla de som läser detta forum.. Men ändå saknar man konstnärerna. På nåt vis har även de tystats.... Det är fördjävligt... Jag saknar deras röster varje dag--- Låt åtminstone dem höras!