"A nation of millions"

Pissdag. Så började det. Grälade med far angående den havererade bilaffären. Sen när jag kom till jobbet var det bara krångel och skit. Allt kändes totalt jävla fucked. Hade lust att sjukskriva mig och åka hem. Men nånstans när krånglet och skiten hade lagts bakom mig vaknade något helt annat. En känsla av ren vrede som jag visste exakt hur jag skulle förvalta. Det att skilja mig från känslan av vanmakt och disharmoni. Känslan av vrede går att förvalta konstruktivt.

Och ju bättre rör jag fick att kapa, samklingat med det eviga tjaffset om hur svårt vi har att få bonus på vår avdelning, så körde jag stenhårt efter det. Jag fick den här känslan, den som jag ibland får, av ren sisu: som vore alla andra levande människor mina motståndare och jag deras fiende. För att parafrasera Public Enemy, och det är nog det bästa sättet jag kan definiera den känslan jag ibland får, jag älskar bara den formuleringen och har ofta tänkt den när det känns som att det är jag mot omvärlden: "It'll take a nation of millions to hold me back"!

För övrigt kan jag notera nytt kilorekord, åtminstone sen jag började kolla sånt. 8,4 ton nästan. Det säger er ingenting men det är mer än dubbla dosen för att vi ska få bonus. Och citatet ovan skall förövrigt bli mitt nya motto här i livet.