Fotbolls-EM

Ja, vi har ju ett sånt evenemang på gång också. Jag sa att jag inte var intresserad, för Zidane hade slutat, men jag ljög då. Det är något av barnet inom en, men man måste bara gräva ner sig i varje VM eller EM-turnering i fotboll. Det är något av brytpunkter för sporten. Man måste bara granska trupperna, väga dem, analysera. Man måste se vilken utveckling sporten kommer att ta. Man måste se de nya och de unga, de som kan bli något. Det är konstigt. Rent allmänt är mitt fotbollsintresse typ 2%. Men vid mästerskap stiger det till 50%. Det är en remarkabel ökning.

Ja, och det handlar ju inte om fosterlandskärlek precis, det vet ni som följt denna blogg. Det handlar om en estetisk kärlek till en sport. Jag tror mycket på Frankrike igen, jag är lite frankofil på det viset. Ska bli kul att se om Semir Nasri eller Karem Benzema är en ny Zidane. I övrigt hoppas jag Sverige åker ut i gruppspelet. Jag spår att så sker. Spanien och Ryssland till kvartsfinal. Sop-Sverige blir sist i gruppen med tre förluster. Frankrike eller Spanien vinner EM.

Puniska krigen

Det jag läser om för närvarande är Adrians Goldsworthys "Puniska krigen", om Roms konflikt med Karthago under 200 och 100-talen före Kristus. Rom vann alla tre krigen om ni undrar. Endast andra kriget var någorlunda jämnt. Scipio, Hannibal. Ja ni kan det där. Eller inte. Min fäbläs för antiken fortsätter således. Möjligen kan jag tycka Goldsworthy (som skrev utmärkt om Caesar) blir lite väl krigshistoriskt fokuserad, och därigenom förlorar mig lite (krigshistoria kanske inte är min bag), men intrigerna bakom är spännande att läsa om. Och givetvis lär jag mig. Man får aldrig sluta lära sig. När jag är fullärd ska jag spöa skiten ur Postkodsmiljonären. Och ta hela storchecken med mig hem. Vänta bara. En dag så.

Problem

Jag har ju jobbat eftermiddag i veckan, och då brukar den här bloggen bli ganska välfylld med inlägg. Så inte nu, på grund av problem. Mina föräldrars dator verkar inte hänga med i den tekniska utvecklingen och jag kom helt enkelt inte in på bloggjäveln varken måndag, tisdag eller onsdag. Så nu, åter hemma, kan jag därför skriva igen. Det är deprimerande. Tro inte att bloggen dör eller nåt, men jag måste ju hitta på en lösning. Annars blir det dåligt med poster framöver...

Regissör nr 3...

3. Federico Fellini. Det har tagit sin lilla tid detta projekt... Nåja. Snart är det över och jag kan starta ett nytt projekt. Denna gång betar vi av Italiens största regissör genom tiderna: en surrealist och drömmare av episka mått: Federico Fellini. Fellini började filma i 30-års åldern och fick snart framgångar som ingen annan italienare skulle komma att nå. Hans karriär kom igång under åren efter andra världskriget och det tumultartade brottet på Mussolinis fascistiska regering. I flera filmer refereras gärna till dessa år, de år som var Fellinis uppväxtår.

Fellinis drömska filmer är ett resultat av hans studier av Carl Jung och dennes drömteori, liksom teorierna om anima/animus, skuggan och det kollektiva omedvetna.

Fellini vann under sin karriär fyra Oscars-statyetter. Han regisserade mästerverk som La Strada, La Dolce Vita, La Notti di Cabiria, 8 1/2, Satyricon, Amarcord och Fellini Roma. En stående ovation för denne mästare.

Melodifestivaltips

Sverige vinner inte. Längre än så vågar jag mig inte på. Antingen blir det knas eller så blir nåt mer slätstruket. Det går helt enkelt inte att göra en kalkylerad beräkning. Jag har inte kompetensen för detta, till skillnad mot den svenska historien. Dem kan jag ju, svenskarna. Jag vet precis vad de går för (och inte går för). Europeerna däremot. Det är ett främmande folk fyllda av märkliga åsikter. Jag förstår dem inte. Vidare skall sägas att jag inte följt detta spektakel speciellt noga och inte hört mer än ett par låtar. Med kniven mot strupen får jag väl ändå ge mig på ett land... säg Armenien. Eller Bosnien Hercegovina.

Spekulation

I och med att några slutat på vår avdelning så har det satts ut en internannons. Vi är spända på att se vem som kommer till oss. Diskussionen idag:

"Det vore bra att få tillbaka Christoffer, han var ju bra." sa jag.
"Han borde ju ha härdats av att han varit här tidigare" sa Lars.
"Fast han har ju varit därborta så då har han väl klemat ner sig"sa jag.
"Ja... vi får väl se hur stark han är. Vi kan ju inte ha nån som vi måste hålla på och trösta dagarna i ända."sa Lars.

Haha. Hysteriskt kul.

"Vi får skriva en 908 allihop, 30 minuter tröst." sa jag. Ridå för den diskussionen. Bakgrunden är att vi haft lite småtjabbel med inkomlingar på vårt tighta skiftlag. De har sedan länge bytt bort sig. Därför denna lilla förklarande text.

Jo fan!

Jag såg att Håkan släppt sina sommarplaner. Jag tror vi har chans att se honom i antingen Karlskoga eller Mariestad i början av augusti. Till dig Moa. Kolla hans sida.

Sprudlande, nu uttömd

Jag är rätt stolt över min aktivitet här på bloggen under måndagen och tisdagen. Jag har inte bara producerat kvantitet utan kvalitet! Men här är det slut. Så känns det just nu iaf. Jag har inget att skriva om. Visst, jag hade en historia om det här med Anders Eklund och så men det känns lite sjaskigt så jag låter det vara. Hade jag haft större inspiration hade jag dragit den. VM i ishockey hade jag också kunnat behandla, men givetvis gick Alexander Lukas-land vidare i förlängningen mot Tjeckien så då tappade jag inspirationen för det. Jag hade kanske tänkt skriva en Kalla fakta-krönika om hur det står till på mitt jobb med emballage som ligger och ruttnar och möglar och man lever sitt arbetsliv i en jävla förruttnelse (hur nyttigt är det?) och fågelskit (snart har vi fågelinfluensan allesammans), men jag orkar inte tänka på skiten. Så det får bli noll blogg. Det får vara så ibland också.

Läsande nu

Ja, givetvis måste jag ju delge er med mina bokprojekt nu. Man skulle ju kunna tro att jag hoppat på Millennium-tåget efter min fina upplevelse med Stieg Larssons första bok. Men icke. Sånt ska vårdas. Man måste få längta lite. Istället gav jag mig på några historiska böcker, dock ej romaner.

Augustus - Roms första kejsare, av Anthony Everitt blev en liten missräkning. Antingen var Augustus inte hysteriskt kul eller så är Everitt inte en förstklassig berättare. Jag vet inte. Men det låg helt i linje med mitt primära historiska intresseområde.

Marathon, av Tom Holland om de grekiska staternas kamp mot Persien läser jag nu och det var däremot en mycket intressantare bekantskap. Man kan inte överdriva om man säger att jag är väldigt dålig på den här delen av historien. Så jag lär mig nya saker varje dag. Det är det bästa man kan göra. Jag är redan klokare än vad jag var för en vecka sen. Holland skrev också Rubicon om Roms färd mot stormakt. Även den en stor läsupplevelse. Möjligen är det namnen i grekernas och persernas värld, men jag får koncentrera mig mer för att hänga med och följa vem som är vem. Men bra är den.

Henke Larsson: när ska du få bli pensionär?

Idag lider jag med Henrik Larsson, fotbollsspelare i Helsingborg, nåt korplag i någon c-serie. Han hade en fotbollskarriär en gång i tiden. Men det var för länge sen, så länge sen. Han spelade i landslaget en gång i tiden. Han ville inte spela mer sa han för några år sedan. Men de tvingade honom tilbaka. Så då sa han nåt år senare att nu ville han gå i pension, han ville inte spela mer. Detta var för två år sen. Och vi trodde nog alla att han skulle få vara glad pensionär nu.

Men icke! Så illa ställt är det med det svenska pensionssystemet att fotbollslandslagets chef Lagerbäck kunde snärja Henke att vara med om ännu en förnedrande landslagsresa i molltoner. Det är ju för djävligt. Man mår illa. Tänk hur det ska bli när en annan går i pension. Två veckor senare ringer Structo och säger: Jo...har du lust att jobba lite? Och man tänker: Nej fan heller. Men stålarna räcker inte. Så det är bara att packa ner matlådan och åka ner till verket. Uschamej... Jag ska spara till pension. Så var det beslutet fattat.

Amanda Jenssen - undantaget från regeln

Visst har vi alla i Svea rike långa land tänkt den tanken mer än en gång, åtminstone alla vi försvarare av den goda smaken när det kommer till musik att: visst Idol är ju ett underhållande program, men det är ju inte den vägen man hittar framtida stjärnartister via. De går ju den hårda långa vägen via garageband och demotapes till buttra skivbolagshöjdare. Så har man ju tänkt. Och somliga kan inte släppa dessa en gång så nästan profetiska tankegångar. Men det sker faktiskt undantag från den regeln. Inte ofta. Hittills vet jag ett fall enbart: Amanda Jenssen.

Hon dök upp i uttagningarna om det var nere i Skåne eller Göteborg, minns inte riktigt. Vad jag minns är att jag följde det. Jag skrev till och med ett blogginlägg direkt efteråt om det. Jag spådde henne vinsten, naivt givetvis. Hon kom tvåa. Det är inte ofta någon gör ett så starkt första intryck, kan man säga. Jag vill minnas att jury-Peter sa "Jag skulle inte ha nåt emot om hon vann hela skiten." Också naivt. Vinsten i programmet är aldrig nyckeln till framtida framgång. Då måste man spela in en skiva på typ en vecka och blir kontrakterad nickedocka åt skivbolaget. Inte direkt ett drömscenario för en egensinnig artist. Amanda spelade hur som helst Elvis "That's alright". Briljant.

Hon imponerade under hela programmet. Strålande uttryck, ofta lekfull och egensinnig i sina tolkningar. Superba låtval, och med en inlevelse på scenen som knockade konkurrenterna. Hon var väl inte en skönsjungare direkt alltid, men det har vi lärt oss är inte det viktiga. När hon sedan levererade "Hallelujah" funderade jag på att fria till henne. Det var det bästa jag sett i mitt liv.

Skivan som till slut släppts känns genomarbetad och färdig. OCh värdig. Kanske har den sina små skavanker och nybörjarfel, sånt är lätt gjort. Men den är stark. Och det slår mig att hon har träffat i de partierna man inte trodde hon skulle fira triumfer: skönsången. I de långsamma balladerna, törs jag säga det: utsökt melodiösa, ta bara vackra "Numb" eller sista balladen "Our last goodbye": strålande sång. Hennes andra, spralliga sida får inte riktigt lika mycket uttryck, men redan nämnda pärlan "Amarula tree" är väl i den andan.

Bästa låt på skivan efter bara några lyssningar är dock: Greetings from Space. Helt enkelt sjukt jävla bra. Sedan har vi detta faktum: albumets bästa spår är inte singlarna. Alltid ett bra tecken. Många av spåren fastnar direkt efter en lyssning. Frågan är djupet. Låttexterna känns som de hanterar relationer och avslut i mångt och mycket. Det har jag inte analyserat noggrannare ännu. Men att jag bara är villig att sätta mig och göra det plägar fram betyget 4 av 5 hos musikkritiker herr Valjus. Inte illa, Amanda - undantaget från Idol-regeln!

Dagens musik:

Jag har under ett par veckor nu diggat Amy Winehouses "Back to black". Skivan är väl okej, men låten är fantastisk. Låt henne fortsätta nåt år till...

Den offentliga sorgen - en konstruktion

Vi har levt i detta märkliga nu en tid. Stackars små barn som får sina liv utsläckta av diverse psykopater. Det har lett till en storm i massmediesverige. Spaltmeter efter spaltmeter av offentlig sorgplikt. Det har gått för långt helt enkelt. Utan att jag behöver dra historierna, ni kan dem, ni har läst dem, så måste jag ändå tycka att det är osmakligt. Jag blir illamående. Och vad som är värst: familjerna sätter sig fogligt i mediernas knän och gör sina mördade ungar till något slags martyrer i resultatet av Sverige av idag: en ond plats.

Och hur många främlingar och okända människor har inte begråtit dem, hur många har inte visat sin sorg för dessa barns skull..? Hade vi varit en nation av så empatiska hade aldrig dessa dåd utförts tänker man kanske? Eller? Jag hävdar att det är falsk empati. En konstruerad sådan, skapad av media, och det enda den tillför är att öka vår rädsla för våra medmänniskor. Det enda den ger oss är minskad tillit, större oro. Vi är på väg åt samma håll som USA där medborgarna skrämts till vapenkrameri. Journalistiken har gjort jobbet.

Vad är denna allmänna sorg för något? Inget annat än identifiering med offer, identifiering med våld, en fruktan för något likadant ska hända en själv. Det är ingen äkta empati, ingen äkta medkänsla. De som tror sig äga äkta sorg för en främmande unge man aldrig hört talas om förrän det hände lider inte av annat än av sentimentalitet. Sånt kanske barn kan syssla med och komma undan med, men när vuxna går samma väg är det inte okej. Ta tag i era egna problem Svensson!

Snooker VM - en sammanfattning

Ja, det var ju det här med snooker-VM också. Det tog ju slut för en vecka sen, men jag har inte varit en duktig bloggare och avslutat tråden, så här kommer den avslutningen något i efterhand:

VM vanns som alla noterat av en kylig och fokuserad O'Sullivan. Hans matcher blev inga spännande historier precis, VM-finalen inget undantag. 18-8 säger väl det mesta. Eller 17-6 mot Steven Hendry i semin? O'Sullivan behärskade skickligt definsivt styrspel där en nyhet tycktes vara den extremt tunna och samtidigt behärskade träffen, något som enbart kan beskrivas som mycket svårt och riskabelt. Men de satt. Det gjorde att O'Sullivans defensivspel fick en ytterligare dimension och möjlighet. Han var dessutom i strålande offensivform och vågade attackera och var framgångsrik i sina attacker. När han väl var inne bland de röda bollarna så var framen avgjorda inom kort.

Att O'Sullivan inte bjöds på motstånd var kanske VM:ets stora besvikelse. De jämna matcherna höll till på andra håll, första omgången var det många matcher som blev jämna och utdragna och semifinalen mellan Ali Carter och Joe Perry(två stora sensationer) var mycket spännande. Följaktligen var det en sliten Carter mot en utvilad O'Sullivan under finalens första dag. Det gick som det gick. Likt tidigare i turneringen hittade O'Sullivan ett flyt och drog ifrån så att motståndaren misströstade sig igenom fortsättningen. Ta bara de 8 raka framesegrarna mot Stephen Hendry i semin.

Att Carter hade 0-8 i baken i tidigare möten mot O'Sullivan var säkert inget som stärkte honom i segerförhoppningarna mot O'Sullivan. Carters finalplats i sig är en stor sak och mycket förvånande. Men han gjorde rätt för den. På vägen försvann inte bara 2006 års mästare Shaun Murphy utan Peter Ebdon som vunnit 2002 om jag inte minns fel. Bra gjort Carter.

Det var många som var besvikelser. Fjolårets finalist Mark Selby hade gjort en stor affär av att det var hans år. Icke. Selby försvann direkt. Higgins gjorde inga framgångar alls i år, ej heller i VM och hade ingen chans att försvara sitt guld. Stephen Hendry gjorde bra ifrån sig och överraskade med att komma till semi igen 37 år gammal, men mot O'Sullivan var han en som en marmorstaty. Murphy och Ding gladde kort tid, Robertson gjorde väl en liten uppryckning gentemot årets övriga bedrifter, men Maguire blev för stark. Just Maguire hade jag som första utmanare men han försvann mot Joe Perry överraskande nog.

I slutändan var det ett fantastiskt VM, där två spelare gjorde 147 för första gången någonsin. Vi fick fint spel den första veckan, som inte riktigt kunde matchas upp sedan. Finalen blev lite av ett antiklimax dessvärre, där Ronnies stora ledning blev lite för mycket för att någon av spelarna skulle spela sitt bästa spel. Det kändes nästan som han ursäktade sig i intervjuerna som skulle vara en glädjens stund över att spelet varit så haffligt. Men ett stort grattis till idrottens(och då talar jag inte bara om snooker) största artist just nu: Ronnie O'Sullivan!

Killing my darlings...

Denna skiva av Amanda Jenssen är den senaste som snurrar här. Jag tycker hon har gjort det jävligt bra. Överraskande bra, även om jag någonstans hade trott att hon hade så pass mycket talang. Tummen upp!