Snooker VM - en sammanfattning
Ja, det var ju det här med snooker-VM också. Det tog ju slut för en vecka sen, men jag har inte varit en duktig bloggare och avslutat tråden, så här kommer den avslutningen något i efterhand:
VM vanns som alla noterat av en kylig och fokuserad O'Sullivan. Hans matcher blev inga spännande historier precis, VM-finalen inget undantag. 18-8 säger väl det mesta. Eller 17-6 mot Steven Hendry i semin? O'Sullivan behärskade skickligt definsivt styrspel där en nyhet tycktes vara den extremt tunna och samtidigt behärskade träffen, något som enbart kan beskrivas som mycket svårt och riskabelt. Men de satt. Det gjorde att O'Sullivans defensivspel fick en ytterligare dimension och möjlighet. Han var dessutom i strålande offensivform och vågade attackera och var framgångsrik i sina attacker. När han väl var inne bland de röda bollarna så var framen avgjorda inom kort.
Att O'Sullivan inte bjöds på motstånd var kanske VM:ets stora besvikelse. De jämna matcherna höll till på andra håll, första omgången var det många matcher som blev jämna och utdragna och semifinalen mellan Ali Carter och Joe Perry(två stora sensationer) var mycket spännande. Följaktligen var det en sliten Carter mot en utvilad O'Sullivan under finalens första dag. Det gick som det gick. Likt tidigare i turneringen hittade O'Sullivan ett flyt och drog ifrån så att motståndaren misströstade sig igenom fortsättningen. Ta bara de 8 raka framesegrarna mot Stephen Hendry i semin.
Att Carter hade 0-8 i baken i tidigare möten mot O'Sullivan var säkert inget som stärkte honom i segerförhoppningarna mot O'Sullivan. Carters finalplats i sig är en stor sak och mycket förvånande. Men han gjorde rätt för den. På vägen försvann inte bara 2006 års mästare Shaun Murphy utan Peter Ebdon som vunnit 2002 om jag inte minns fel. Bra gjort Carter.
Det var många som var besvikelser. Fjolårets finalist Mark Selby hade gjort en stor affär av att det var hans år. Icke. Selby försvann direkt. Higgins gjorde inga framgångar alls i år, ej heller i VM och hade ingen chans att försvara sitt guld. Stephen Hendry gjorde bra ifrån sig och överraskade med att komma till semi igen 37 år gammal, men mot O'Sullivan var han en som en marmorstaty. Murphy och Ding gladde kort tid, Robertson gjorde väl en liten uppryckning gentemot årets övriga bedrifter, men Maguire blev för stark. Just Maguire hade jag som första utmanare men han försvann mot Joe Perry överraskande nog.
I slutändan var det ett fantastiskt VM, där två spelare gjorde 147 för första gången någonsin. Vi fick fint spel den första veckan, som inte riktigt kunde matchas upp sedan. Finalen blev lite av ett antiklimax dessvärre, där Ronnies stora ledning blev lite för mycket för att någon av spelarna skulle spela sitt bästa spel. Det kändes nästan som han ursäktade sig i intervjuerna som skulle vara en glädjens stund över att spelet varit så haffligt. Men ett stort grattis till idrottens(och då talar jag inte bara om snooker) största artist just nu: Ronnie O'Sullivan!
VM vanns som alla noterat av en kylig och fokuserad O'Sullivan. Hans matcher blev inga spännande historier precis, VM-finalen inget undantag. 18-8 säger väl det mesta. Eller 17-6 mot Steven Hendry i semin? O'Sullivan behärskade skickligt definsivt styrspel där en nyhet tycktes vara den extremt tunna och samtidigt behärskade träffen, något som enbart kan beskrivas som mycket svårt och riskabelt. Men de satt. Det gjorde att O'Sullivans defensivspel fick en ytterligare dimension och möjlighet. Han var dessutom i strålande offensivform och vågade attackera och var framgångsrik i sina attacker. När han väl var inne bland de röda bollarna så var framen avgjorda inom kort.
Att O'Sullivan inte bjöds på motstånd var kanske VM:ets stora besvikelse. De jämna matcherna höll till på andra håll, första omgången var det många matcher som blev jämna och utdragna och semifinalen mellan Ali Carter och Joe Perry(två stora sensationer) var mycket spännande. Följaktligen var det en sliten Carter mot en utvilad O'Sullivan under finalens första dag. Det gick som det gick. Likt tidigare i turneringen hittade O'Sullivan ett flyt och drog ifrån så att motståndaren misströstade sig igenom fortsättningen. Ta bara de 8 raka framesegrarna mot Stephen Hendry i semin.
Att Carter hade 0-8 i baken i tidigare möten mot O'Sullivan var säkert inget som stärkte honom i segerförhoppningarna mot O'Sullivan. Carters finalplats i sig är en stor sak och mycket förvånande. Men han gjorde rätt för den. På vägen försvann inte bara 2006 års mästare Shaun Murphy utan Peter Ebdon som vunnit 2002 om jag inte minns fel. Bra gjort Carter.
Det var många som var besvikelser. Fjolårets finalist Mark Selby hade gjort en stor affär av att det var hans år. Icke. Selby försvann direkt. Higgins gjorde inga framgångar alls i år, ej heller i VM och hade ingen chans att försvara sitt guld. Stephen Hendry gjorde bra ifrån sig och överraskade med att komma till semi igen 37 år gammal, men mot O'Sullivan var han en som en marmorstaty. Murphy och Ding gladde kort tid, Robertson gjorde väl en liten uppryckning gentemot årets övriga bedrifter, men Maguire blev för stark. Just Maguire hade jag som första utmanare men han försvann mot Joe Perry överraskande nog.
I slutändan var det ett fantastiskt VM, där två spelare gjorde 147 för första gången någonsin. Vi fick fint spel den första veckan, som inte riktigt kunde matchas upp sedan. Finalen blev lite av ett antiklimax dessvärre, där Ronnies stora ledning blev lite för mycket för att någon av spelarna skulle spela sitt bästa spel. Det kändes nästan som han ursäktade sig i intervjuerna som skulle vara en glädjens stund över att spelet varit så haffligt. Men ett stort grattis till idrottens(och då talar jag inte bara om snooker) största artist just nu: Ronnie O'Sullivan!
posted by Toni at 5:10 PM
1 Comments:
bla
Post a Comment
<< Home