Den offentliga sorgen - en konstruktion

Vi har levt i detta märkliga nu en tid. Stackars små barn som får sina liv utsläckta av diverse psykopater. Det har lett till en storm i massmediesverige. Spaltmeter efter spaltmeter av offentlig sorgplikt. Det har gått för långt helt enkelt. Utan att jag behöver dra historierna, ni kan dem, ni har läst dem, så måste jag ändå tycka att det är osmakligt. Jag blir illamående. Och vad som är värst: familjerna sätter sig fogligt i mediernas knän och gör sina mördade ungar till något slags martyrer i resultatet av Sverige av idag: en ond plats.

Och hur många främlingar och okända människor har inte begråtit dem, hur många har inte visat sin sorg för dessa barns skull..? Hade vi varit en nation av så empatiska hade aldrig dessa dåd utförts tänker man kanske? Eller? Jag hävdar att det är falsk empati. En konstruerad sådan, skapad av media, och det enda den tillför är att öka vår rädsla för våra medmänniskor. Det enda den ger oss är minskad tillit, större oro. Vi är på väg åt samma håll som USA där medborgarna skrämts till vapenkrameri. Journalistiken har gjort jobbet.

Vad är denna allmänna sorg för något? Inget annat än identifiering med offer, identifiering med våld, en fruktan för något likadant ska hända en själv. Det är ingen äkta empati, ingen äkta medkänsla. De som tror sig äga äkta sorg för en främmande unge man aldrig hört talas om förrän det hände lider inte av annat än av sentimentalitet. Sånt kanske barn kan syssla med och komma undan med, men när vuxna går samma väg är det inte okej. Ta tag i era egna problem Svensson!