Amanda Jenssen - undantaget från regeln

Visst har vi alla i Svea rike långa land tänkt den tanken mer än en gång, åtminstone alla vi försvarare av den goda smaken när det kommer till musik att: visst Idol är ju ett underhållande program, men det är ju inte den vägen man hittar framtida stjärnartister via. De går ju den hårda långa vägen via garageband och demotapes till buttra skivbolagshöjdare. Så har man ju tänkt. Och somliga kan inte släppa dessa en gång så nästan profetiska tankegångar. Men det sker faktiskt undantag från den regeln. Inte ofta. Hittills vet jag ett fall enbart: Amanda Jenssen.

Hon dök upp i uttagningarna om det var nere i Skåne eller Göteborg, minns inte riktigt. Vad jag minns är att jag följde det. Jag skrev till och med ett blogginlägg direkt efteråt om det. Jag spådde henne vinsten, naivt givetvis. Hon kom tvåa. Det är inte ofta någon gör ett så starkt första intryck, kan man säga. Jag vill minnas att jury-Peter sa "Jag skulle inte ha nåt emot om hon vann hela skiten." Också naivt. Vinsten i programmet är aldrig nyckeln till framtida framgång. Då måste man spela in en skiva på typ en vecka och blir kontrakterad nickedocka åt skivbolaget. Inte direkt ett drömscenario för en egensinnig artist. Amanda spelade hur som helst Elvis "That's alright". Briljant.

Hon imponerade under hela programmet. Strålande uttryck, ofta lekfull och egensinnig i sina tolkningar. Superba låtval, och med en inlevelse på scenen som knockade konkurrenterna. Hon var väl inte en skönsjungare direkt alltid, men det har vi lärt oss är inte det viktiga. När hon sedan levererade "Hallelujah" funderade jag på att fria till henne. Det var det bästa jag sett i mitt liv.

Skivan som till slut släppts känns genomarbetad och färdig. OCh värdig. Kanske har den sina små skavanker och nybörjarfel, sånt är lätt gjort. Men den är stark. Och det slår mig att hon har träffat i de partierna man inte trodde hon skulle fira triumfer: skönsången. I de långsamma balladerna, törs jag säga det: utsökt melodiösa, ta bara vackra "Numb" eller sista balladen "Our last goodbye": strålande sång. Hennes andra, spralliga sida får inte riktigt lika mycket uttryck, men redan nämnda pärlan "Amarula tree" är väl i den andan.

Bästa låt på skivan efter bara några lyssningar är dock: Greetings from Space. Helt enkelt sjukt jävla bra. Sedan har vi detta faktum: albumets bästa spår är inte singlarna. Alltid ett bra tecken. Många av spåren fastnar direkt efter en lyssning. Frågan är djupet. Låttexterna känns som de hanterar relationer och avslut i mångt och mycket. Det har jag inte analyserat noggrannare ännu. Men att jag bara är villig att sätta mig och göra det plägar fram betyget 4 av 5 hos musikkritiker herr Valjus. Inte illa, Amanda - undantaget från Idol-regeln!