Några ord om Winnerbäck

För det första: Jag gillar Winnerbäck. Jag har enorm respekt för Winnerbäck som artist och jag vill på inget sätt rubba någons självbild genom att skriva något jag funderat på. Tack. Jag satt och funderade på en recension av Markus Larsson angående Lars Winnerbäck. Larsson påstod att Winnerbäck är bra men aldrig blir stor. Jag tror jag är, till min egen förvåning, böjd att hålla med Herr Larsson i det omdömet. Det är något i Winnerbäcks poesisträvanden som faller kort.

Larsson har självklart rätt av fel orsaker, vilket också skall tillstås. Han nämner att Winnerbäck inte gjort något stort verk i likhet med sina idoler: där namedroppar han bland annat Hurricane av Dylan, och vad man än kan säga om Hurricane så är det ju inte Dylans mest poetiska verk. Den är ju välskriven av en annan orsak, men den typen av låtskrivande tycker jag Winnerbäck bemästrar utmärkt. Det är snarare när han ger sig på sina eviga försök att fånga de där riktigt stora stunderna, de där riktigt överpoetiska raderna- de raderna som får alla tonårstjejer med taskig självkänsla att känna igen sig - som jag tappar förtroendet för Winnerbäck. Grundpoängen är att han blir en populist. Han fjärmar sig det äkta i strävan efter en perfekt poetisk bild.

Album efter album. Överallt finns de där STORA försöken där. Visst har han blivit betydligt skickligare och mindre klichéartad på sista albumen, men de är där. "Mareld" är en typisk låt från senaste albumen, där Winnerbäck desperat försöker hitta en infallsvinkel, en lite sådär halvsvår grej som strävar till att få oss att tappa hakan men som inte direkt lyckas. (inte alls i mitt poesiöga). Samma gäller "Söndermarken": blotta ordet "Söndermarken" tyder på någon som har alltför stora planer med sitt uppväxtepos. Det stora är redan skrivet. Hittar man inte en egen stil så gör man egentligen inget nytt. Winnerbäck kan bara kopiera och stoppa in nya egna ord. De egna orden stoppas skickligt in, men titeln är som vanligt en överpoetisk metafor.

Det är inte enda stället Winnerbäck går vilse på det, som jag ser det, bästa albumet av honom. I Timglas tappar han fullständigt det språkliga greppet och slänger sig med "ett smartare drag, en lösning" som synes talspråkat mitt i en lång radda poetiska klichébilder. Visst får man stapla klichéer, och definitivt till så skön musik Winnerbäck kan skapa, men man kan inte hålla på och bryta mönstret mitt i, för det bara förstör ögat likaväl som örat hos en skarpsynt och skarpörad lyssnare.

Nåja, jag ville egentligen inte såga Winnerbäck, som sagt han är en av mina favoritartister att lyssna på. Sjukt bra med melodier, om inte annat. Lyssnar man bara och tänker inte på språket så klarar man sig fint. Inte ens sagt att han skriver dåligt, han är skicklig på att hitta poänger som känns som ens egna. Inte undra på att han har en stor massa kvinnliga beundrare. (ha).