Totta och Wiehes Dylanalbum

Jag har suttit och lyssnat på Totta Näslunds och Mikael Wiehes Dylanalbum nu den senaste veckan. Jag har gett mycket cred till Totta, för han är ju en otrolig bluessångare, men jag har inte gett så mycket till Mikael Wiehe. Det är dags nu. Jag tycker Wiehe har gjort ett förbannat bra jobb med översättningarna. Har svårt att se hur det skulle försvenskas bättre. Han har ett fint öra för det där Wiehe, något jag tidigare misstänkt inte var fallet, dömt på översättningen på Desolation Row (De ensligas allé). Men här har han koll på grejerna tycker jag.

För övrigt så är ju hela skivan en mycked lyckad sak. Totta står på dödens rand och framförallt låten Längesen (Things have changed) har fastnat på trumhinnan. Det är en fantastisk version. Totta låter som Dylan nästan. Lika livstrött. Samma sak med Inte natt än (Not dark yet).

Wiehe står också för några fina sånginsatser: Den blindes pojk (Minstrel boy) har aldrig låtit bättre, och Ni som tjänar på krig (Masters of War) känns märkligt pigg.

Det är också en stor upprättelse för Dylan post-1966, då låtvalen placerar sig där i väldigt stor utsträckning. Bara två låtar är före 1966. Det känns mycket bra, då majoriteten i det här landet tycks tro att Bob Dylan slutade producera musik efter sin motorcykelolycka 1966. Så får vi slut på de där dumheterna en gång för alla. Till och med min gamla kompis Juha trodde att Dylan var död. Helt otroligt alltså.