babbel

Det börjar kännas nu. Flyttandet. Bo i en kartong är det värsta jag vet. Folk i min närhet tjatar om att jag ska packa, och jag packar och bor i kartong. Jäkla tjatmänniskor. Usch. Tattar-liv, för att citera Per Ledin. Det är inget önskvärt för mig. Nog för att jag har all respekt för resandefolket. Dylan gjorde ju en zigenarskiva som hör till det bästa han gjort. Så det så. Men hela den där känslan: det känns inte som mig. Jag är en vanemänniska och förändringar är per definition dåliga.

Jag skriver om Dylans skivor. Fem långa inlägg, långa utläggningar, så här långt. Folk kommenterar dåligt. Kasst. Men jag är rätt övertygad om att folk läser. Jag har self-promotat rätt så skamlöst på sista tiden. Antagligen får man se det som smicker i att ingen har något att säga emot iom att jag har rätt. Och snart ska jag ge mig på en gammal favorit: Street-Legal...