Dagens musik:
Idag lyssnar jag på Ulf Lundell, den skickligaste svenska låtskrivare som äntrat scenen efter Bellman. Och då räknar jag honom faktiskt som bättre än Cornelis, i just det avseendet.
Har väl egentligen varit lite för ung för att hamn i Lundellträsket, där sextiotalisterna håller hemma inom svensk musik. Dock har han alltid funnits där som intressant bakgrundsbrus. Jag ska medge att jag inte har nån koll på mycket av vad Lundell gjort. Känner givetvis till mästerverken "Vargmåne" och "Kär och galen" väl, liksom ytterligare kanske fem skivor till, men karln har ju gjort så mycket. Lite väl i överkant produktiv har han varit käre Ulf, vilket gjort att allt kanske inte hållit lika jämn och intressant kvalité.
Men det som är bra är grundstenarna inom svensk rock, att ta den till en lyrisk nivå som motsvarar eller åtminstone närmar sig Dylans revolution av rockmusiken i mitten av sextiotalet är en bedrift som inte går att upprepa. Ta bara valfritt spår från debuten "Vargmåne" och skärskåda dem: det finns inte motsvarighet till lyrisk skicklighet inom svensk musik idag. Jag gillar i synnerhet, vilket jag redan nämnt nån gång, "Bente", "67-67" (århundradets svenska låt om jag ska rösta), "Jag går på promenaden", "Stockholm city"... Ojoj. Och för att inte nämna alla de där kärlekslåtarna där Lundell lyckas uppnå helt ny komplexitet och ett så rent språk att man blir salig: "Jag hade en älskling en gång" hörde jag på radio idag och rös av lycka. En timme senare spelade radion lustigt nog en annan av hans bästa: "Kärleken förde oss samman". Kul att få höra. Jag tror jag ska snöa in mer på Lundell vid nåt annat tillfälle. Det här gav mersmak.
Har väl egentligen varit lite för ung för att hamn i Lundellträsket, där sextiotalisterna håller hemma inom svensk musik. Dock har han alltid funnits där som intressant bakgrundsbrus. Jag ska medge att jag inte har nån koll på mycket av vad Lundell gjort. Känner givetvis till mästerverken "Vargmåne" och "Kär och galen" väl, liksom ytterligare kanske fem skivor till, men karln har ju gjort så mycket. Lite väl i överkant produktiv har han varit käre Ulf, vilket gjort att allt kanske inte hållit lika jämn och intressant kvalité.
Men det som är bra är grundstenarna inom svensk rock, att ta den till en lyrisk nivå som motsvarar eller åtminstone närmar sig Dylans revolution av rockmusiken i mitten av sextiotalet är en bedrift som inte går att upprepa. Ta bara valfritt spår från debuten "Vargmåne" och skärskåda dem: det finns inte motsvarighet till lyrisk skicklighet inom svensk musik idag. Jag gillar i synnerhet, vilket jag redan nämnt nån gång, "Bente", "67-67" (århundradets svenska låt om jag ska rösta), "Jag går på promenaden", "Stockholm city"... Ojoj. Och för att inte nämna alla de där kärlekslåtarna där Lundell lyckas uppnå helt ny komplexitet och ett så rent språk att man blir salig: "Jag hade en älskling en gång" hörde jag på radio idag och rös av lycka. En timme senare spelade radion lustigt nog en annan av hans bästa: "Kärleken förde oss samman". Kul att få höra. Jag tror jag ska snöa in mer på Lundell vid nåt annat tillfälle. Det här gav mersmak.
posted by Toni at 5:46 PM
1 Comments:
Kan bara hålla med, 67-67 och Jag går på promenaden. De är i vart fall, i mitt tycke, de bästa med Ulf L. Nu är jag långt ifrån ett fan av Lundell, men de 2 låtarna är med i den Svenska topplistan.
Post a Comment
<< Home