Knepig typ
Jag är medveten om många av mina karaktärsdrag, och denna medvetenhet sträcker sig rent av till att beklaga somliga av dessa karaktärsdrag och betrakta dem i annat än en skön lyster. Med ålderns rätt, får man väl säga. Somliga drag tycks finnas där hos oss, omöjliga att sudda ut.
Jag är till exempel en ganska tystlåten person, ovillig att konversera med människor. Enligt Jungs diagram skulle jag beskrivas som en tänkande introvert typ. Jag är först och främst en lyssnare, vars största syfte i samtal är att passa ihop information jag får till en mer helhetsöverstämmande bild över skeenden. Därför blir aldrig mitt fokus själva konversationen.
Idag hade vi en utbildning på jobbet där utbildningsledaren var en glad och pratig person, som hela tiden försökte konversera med oss i gruppen, som dessvärre hade råkat bli sex av de mest tystlåtna människorna som Storfors kommun producerat. Det gick väl så där. Mycket nickningar, jakande svar osv, men inte mycket konversation. Ibland kan jag önska att jag hade äkta intresse i att föra ett samtal med främmande människor. Men det finns aldrig för mig. Med de nära och kära jag har kan jag uppskatta det mycket, men inte när det är människor jag aldrig träffat eller känner ytligt. Då bara försöker jag bearbeta information och passa in det nånstans. Är det nån inre osäkerhet som lagt grunden till detta? Knepig typ man är, iaf.
Jag är till exempel en ganska tystlåten person, ovillig att konversera med människor. Enligt Jungs diagram skulle jag beskrivas som en tänkande introvert typ. Jag är först och främst en lyssnare, vars största syfte i samtal är att passa ihop information jag får till en mer helhetsöverstämmande bild över skeenden. Därför blir aldrig mitt fokus själva konversationen.
Idag hade vi en utbildning på jobbet där utbildningsledaren var en glad och pratig person, som hela tiden försökte konversera med oss i gruppen, som dessvärre hade råkat bli sex av de mest tystlåtna människorna som Storfors kommun producerat. Det gick väl så där. Mycket nickningar, jakande svar osv, men inte mycket konversation. Ibland kan jag önska att jag hade äkta intresse i att föra ett samtal med främmande människor. Men det finns aldrig för mig. Med de nära och kära jag har kan jag uppskatta det mycket, men inte när det är människor jag aldrig träffat eller känner ytligt. Då bara försöker jag bearbeta information och passa in det nånstans. Är det nån inre osäkerhet som lagt grunden till detta? Knepig typ man är, iaf.
posted by Toni at 5:47 PM
2 Comments:
Jag läser ditt inlägg samtidigt som jag lyssnar på "Slow Train Coming" för första gången. Lite som en notis bara. Men i vilket fall som helst: När man läser dina texter får man lätt intrycket av att du för både en och annan diskussion till vardags. Jag är nog i alla fall din raka motsats i den hår frågan tror jag. Jag säger nog några ord för mycket med jämna mellanrum. Så det är väl för den skull rätt knepigt det med.
Ånej... det är natt och dag mellan vad jag skriver och vad jag säger. Bokstavligt talat också.
Post a Comment
<< Home