Diktbloggen måste få besök!

Ja bortsett från det uppenbara faktum att besöksprocenten på den här bloggen har närmat sig noll och Poetica på lunarstorm typ har lagt ner så vill jag ändå slå ett slag för min diktsida som nog inte kan nämnas tillräckligt ofta. Jag ogillar egentligen självskryt, men om jag ska vara helt ärlig så är det där som de bästa texter av mig som ni hittar snarare än här, möjligen med konkurrens från Dylanbloggen.

Jag skulle rent av säga att det är ett krav att de blir utgivna nån gång snart innan de förlorat i sin styrka. Många av de där dikterna är så jävla bra, utan att bli för självgod, att det är en förlust för mänskligheten om den inte får höra dem. Titta igenom, gå tillbaka några månader, nåt år. Det finns så mycket godbitar där. Tematiken är någorlunda konsistent, den rör sig mellan kärlek och hat, undergångstematiken är stark, apokalypsen och människans ensamhet är det centrala. Ofta men inte alltid är den subtila humorn tydlig, och ofta ställer jag mig på den sida som inte är god eller förlåtande. Jag hävdar att jag i den serie jag har här, 88 dikter är det väl nu, säkert har runt hälften som jag skulle publicera om jag gav ut en diktsamling. Minst. Kvaliten är hög på diktbloggen. Somliga rader är så jävla bra att jag inte kan förstå att jag skapat dem. Och detta säger jag inte för att förhärliga mig själv utan som rent vetenskaplig sanning. Slutklämmarna på somliga dikter skrämmer mig i sin briljans. Jag förtjänar sällskap som Arthur Rimbaude, Dylan Thomas och John Keats.