I'm not there

Ju mer jag läser om den här filmen desto ivrigare vill jag se den. Vad som till en början lät så skogstokigt och Dylannördiskt att det kändes som något för de närmast sörjande (mig medräknad) dylanologerna, har ändrats helt och hållet. Filmen har unisont, ja unisont, hyllats av i stort sett kreti och pleti. Helt otroligt. Det är ingen liten bedrift han rott i land med Todd Haynes, som jag enbart är bekant med genom "50-talsfilmen" "Far from heaven", som var skickligt gjort och verkligen kändes gjort på femtiotalet, bortsett från temat som känns som att det fastnat rätt fett i filmcensuren då.

"I'm not there", titeln anspelar på en Dylanlåt som aldrig getts ut, skapad i samma tidevarv som Basement tapes, dvs 1967, verkar vara något så unikt som en de facto nyskapande film. Haynes hela mål med filmen är att totalt omdana biografifilmen, ett inte så litet mål. Han ror, om man ska döma efter den samlade kritikerkårens omdömen, i hamn projektet med råge. Grejen med filmen är ju som bekant att sex olika skådisar gestaltar Dylans sidor och identiteter. En mångfasetterad artist som Dylan räckte det inte med en skådis för. Haynes skaffade sex, bla en liten svart pojke och Cate Blanchett, en kvinna. Hur går detta ihop? Ja namnet Dylan nämns inte. Alla karaktärerna är Dylan men de bär olika namn, t.ex. dyker poeten Rimbaude upp i Ben Whishaws gestalt, men missförstå inte: Rimbaude är Dylan. Lika mycket är Richard Geres Billy the Kid som åldrad (eh? jo) revolverman Dylan. Verkar svårt att förstå? Ja jag har inte sett filmen så jag kan inte förklara. Men jag längtar efter att sätta tänderna i detta hopkok som liknar en Dylanlåt av de mest episka proportioner, tänk gärna Desolation Row eller varför inte Tangled up in Blue. Vad som är mest förvånande nu är att Haynes inte fått någon regissörsoscarsnominering för sitt märkliga verk. Vi får återkomma i ämnet känner jag.