Ny bok: I huvudet på John McEnroe

Jag har för närvarande släppt både Caesar och Dylan. Fokus för mitt intresse nu är John McEnroe, den amerikanske tennisspelaren. Boken jag läser är våldsamt intressant, ett slags idrottsjournalistik man bara kan sukta efter i dagens Sverige. Författaren drar paralleller till kultur, musik, historia, ja allt. Våldsamt lärorikt. Så ska idrottsjournalistik se ut i mina ögon. Men där är vi inte. Vi är nere på nåt slags Nazi-Tysklandsnivå i det här landet.

Okej. McEnroe är jag egentligen nästan lite för ung för. Jag minns honom vagt från min ungdom som en karaktär som gjorde så som man inte fick göra. Jag var intresserad av tennis som litet barn, troligen tack vare McEnroes vildsinta stil. Som sex-sju-åttaåring satt jag och förde statistik över Tennisrankingarna. VAr det någon som sa Aspergers? McEnroes alla utbrott påminde mig själv om mitt eget hetsiga temperement. Inte gjorde det saken sämre att han spelade den vackraste tennisen i världshistorien. Parallellerna till Snooker är rätt givna, och jag har redan utsett Ronnie O'Sullivan till dagens McEnroe. Likheterna är slående.