Bloggtoni är tillbaka...

Tillbaka i vardagen... väntandes på det där eviga regnet. Min älskling har åkt idag. Hon for i morse efter att jag åkt till jobbet. Det kändes jobbigt att stiga in i en lägenhet som varit fylld av liv och energi och märka att den energin var borta. Det var bara trötthet där. Och jag har gått som i ett töcken ända sedan dess. Jag vet inte om det kan vara enbart att hennes energi är kvar här som jag har kännt mig så trött. Kan vara att jag gick upp klockan 05: 00 för att gå till jobbet som en biorsak. Men jag vet inte.

Jag älskar min Moa. Jag lever upp när jag är tillsammans med henne. Jag känner en stark livskraft och upplever en förmåga att tänka längre än dagen sträcker sig... Och sedan faller vardagen på igen, och det blir som en skuggvärld. Jag drar mig undan folk, jag drar igen persienner, faller in i dåliga vanor... Jag behöver henne. Hon lyfter fram mitt skratt, mitt leende, får mig att försöka famla fram de där goda personlighetssidorna jag någon gång tror jag haft, men som jag spelat bort på ett schackparti för mycket med döden under årens lopp. Men likväl finns de där, och hon får mig hitta dem. Det är väldigt bra för mig att hon finns. Sällan har jag kännt sån gemenskap, trygghet och kärlek som när jag är med henne.

Min vän, min kamrat, min själsfrände och mitt hopp: den här blogganteckningen tycks bara vilja handla om dig. Så kan det vara ibland. Jag älskar dig, Moa.