Det här var stort!
Efter en bitvis strålande konsert med en fokuserad och energisk Dylan så är det dags att skriva några rader om det jag bevittnat.
Några ord först om inramningen. Det var mycket folk, lagom stor arena, nästan fullsatt verkade det bli. Folk verkade förväntansfulla. Det var människor av olika åldrar, ganska blandat vad det var för typ av människor också. Fick mig en liten tankeställare om att Bob Dylan kanske inte är den där indie-guden jag har konstruerat honom som. Han vänder sig till var man och var kvinna än idag, fyrtio år och mer efter sitt genombrott. Om man kommer förbi det där med rösten. Det brukar ju heta så, bland folk som inte kan sin Dylan, och inte kan uppskatta Dylan. "Jag gillar inte rösten". Nåja. Då talar de ändå om Dylan under sin vokalistiska storhetstid, när han kunde sjunga som Enrico Caruso. Det är väl inte riktigt den Dylan som existerar idag, morrandes, väsandes, sjungandes falsett... Idag skulle jag kunna förstå om folk sa att de inte kunde med rösten.
Nåja, det där var en parantes, vi hoppar tillbaka till konserten. Mycket folk som sagt, och en hel del verkade tillhöra den kategori jag befinner mig i: Dylanologer. De satt på parkett och jag blickade ner från tionde raden och undrade om jag var "stuck inside of Mobile with the Memphis blues again" vid nåt tillfälle. Men den känslan svalnade snabbt. Dylan spelade piano som brukligt nuförtiden; hoppade fram i några låtar och körde munspelssolon som var förträffliga. Jag har egentligen inte ansett att munspelet varit en av dragplåstren när det gäller Dylan, men här höjde de faktiskt upplevelsen. Hans bruk av munspelet var mycket skickligt och träffsäkert.
Överlag var det de snabba låtarna som fungerade, och somliga av dem rockade taket av arenan. De långsamma låtarna blev lite drabbade av Dylans röst och märkliga sångteknik som han lagt sig till med på senare år, morrande, gnyende och falsettsjungna slutrader. Aningen irriterande, men något man lärde sig, om än inte uppskatta, så respektera under spelningens gång. Dessutom verkade Dylan ha en av sina goda röstdagar.
Här är en låtlista som är lite huller om buller: Jag förde inte anteckningar under spelningen och har därför blandat ihop ordningen på låtar, även om jag vet alla låtar som spelades.
1. Maggies Farm. Startade spelningen. Var bra. Men inte den bästa versionen jag hört på bootlegs. Medryckande dock. Intressant start. 3,5
2. Tonight I'll be Staying here with you. Det var en låt som warpats om till en märklig version, där man inte kände igen melodin, och för den del inte många av orden. Fungerade inte riktigt. 2,5
3. Whatching the River Flow. Mycket bra stomp-version av den här gamla singeln. Bandet rockade på för fullt. Jag blev riktigt exhalterad för första gången. Kände dock inte igen den för en bit in. 4,5
* Girl from the North Country. Fungerade inte. Publiken jublade igenkännande när den rullade igång, långt före jag upptäckt vad det var för låt. Imponerande kunskap. För låten lät inte som något jag kände igen. Och Dylan använde rösten som jag tycker fel. 2,0
*Highway 61 Revisited. Suverän version helt enkelt. Jag fick gåshud och kunde inte låta bli att följa med varenda vackra ton som bandet spelade. Verkade perfekt samspelad, och Dylans röst förhöjde faktiskt sången. Kunde till och med sjunga med lite. Utförd med enorm känsla och hetsig vrede. Mycket mycket bra. Kvällens första stående. 5,0
*Lay Lady Lay. Nästa bidrag från Nashville Skyline var inte heller någon fullpoängare. Fick publiken att jubla när de kände igen den. Bättre sjungen än "Tonight". 3,0
*Stuck inside of Mobile. Verkade inte helt inspirerad. Lät bra dock. 3,5
*Tryin to get to heaven. Kom nog vid närmare eftertanke efter Highway 61 Revisited. Trodde först det var Not Dark Yet och brast ut i glädjeskrik. Nu var det ju inte riktigt så bra. Bandet gjorde inget märkvärdigt här. 3,5
*Cold Irons Bound. Jag kände igen den direkt. Har hört bootleg-versioner som startar likadant och jag visste att det skulle bli bra. Det blev bra, men inte i klass med det bästa jag hört. 4,0
*If dogs run free. Sen var Dylan tvungen att plocka fram nåt överraskande. Den här lilla jazzkråkan dök upp ur hatten. Det började som en parodi och jag började undra om folk skulle skratta eller gråta. Det slutade med ett fullständigt briljant musikaliskt crescendo med Dylans munspelssolo som var strålande och fick mig glömma allt jag tänkt. 3,0
*Summar Days. Den här anade jag skulle komma och jag blev mycket positivt överraskad. Dylan sjöng perfekt och musiken var otroligt samspelt. Kunde sjunga med. Enda bidraget från Love&Theft. Mycket överraskad över det. 4,5
*Down along the Cove. Också en låt jag inte kände igen alls förrän den nästan var slut. Trodde Dylan hade plockat fram något helt osläppt först och förlorade mig i hur bra det lät. Sen när låten tog slut kom jag på: Det måste ha varit Down along the Cove. En superversion. 4,5
*MR Tambourine Man. Oj vilket jubel när den här började spelas. Det var riktigt feststämning vid det här laget. Låten var originellt fraserad och kändes inte alls föråldrad i denna nya tappning. Fast det skulle nog vara legitimt att hävda att Dylan krånglade med den en aning. Fast jag gillade det. 4,0
*Down in the Flood. Fan, det var grymt att höra Down in the Flood. Jag diggade som bara den. Och även detta en låt som jag aldrig ritkigt fastnat för på skiva. Tack, Dylan! 5,0
Så följde fem minuters stående ovationer innan Dylan och bandet dök upp för att spela 2 Encores. Det började med en:
*Like a Rolling Stone som var mycket uppskattad av publiken, men som nog var en förkortning av originalet, kändes det som. Inte helt hundraprocentig tycker jag. 3,5
*All along the Watchtower. Det här var inget annat än en knockout. Folk påstår att Jimi Hendrix version av låten är mäktig. Och då ska jag säga att den här spelade skjortan av Hendrix version. Det här var den bästa version av vakttornet jag hört i hela mitt liv. Alla versioner inkluderade. Mycket spöklikt och olycksbådande sound, som matchade texten perfekt. Det här var värt hela inträdesbiljetten bara det. Och jag som spekulerade i att vi inte skulle få höra Watchtower. SÅ glad att jag hade fel! 5,0
Så sammanfattningsvis blir det en stark 4 (av 5) till Dylan som verkade väldigt på humör och väldigt energisk. Rockade på väldigt bra för någon som är 64. Speciellt vid munspelssolona var han nästan på knä av inlevelse. Publiken verkade ha fått vad de betalade för. Jag tyckte alla verkade mycket nöjda och applåderna ville inte ta slut när Dylan och bandet stått en kort stund vänd mot publiken av tack (jag hörde aldrig något "Thankyou") och sedan klivit av scenen.
Välkommen till Karlstad igen snart Bob Dylan!! (Gärna nästa vecka om det går bra....)
Några ord först om inramningen. Det var mycket folk, lagom stor arena, nästan fullsatt verkade det bli. Folk verkade förväntansfulla. Det var människor av olika åldrar, ganska blandat vad det var för typ av människor också. Fick mig en liten tankeställare om att Bob Dylan kanske inte är den där indie-guden jag har konstruerat honom som. Han vänder sig till var man och var kvinna än idag, fyrtio år och mer efter sitt genombrott. Om man kommer förbi det där med rösten. Det brukar ju heta så, bland folk som inte kan sin Dylan, och inte kan uppskatta Dylan. "Jag gillar inte rösten". Nåja. Då talar de ändå om Dylan under sin vokalistiska storhetstid, när han kunde sjunga som Enrico Caruso. Det är väl inte riktigt den Dylan som existerar idag, morrandes, väsandes, sjungandes falsett... Idag skulle jag kunna förstå om folk sa att de inte kunde med rösten.
Nåja, det där var en parantes, vi hoppar tillbaka till konserten. Mycket folk som sagt, och en hel del verkade tillhöra den kategori jag befinner mig i: Dylanologer. De satt på parkett och jag blickade ner från tionde raden och undrade om jag var "stuck inside of Mobile with the Memphis blues again" vid nåt tillfälle. Men den känslan svalnade snabbt. Dylan spelade piano som brukligt nuförtiden; hoppade fram i några låtar och körde munspelssolon som var förträffliga. Jag har egentligen inte ansett att munspelet varit en av dragplåstren när det gäller Dylan, men här höjde de faktiskt upplevelsen. Hans bruk av munspelet var mycket skickligt och träffsäkert.
Överlag var det de snabba låtarna som fungerade, och somliga av dem rockade taket av arenan. De långsamma låtarna blev lite drabbade av Dylans röst och märkliga sångteknik som han lagt sig till med på senare år, morrande, gnyende och falsettsjungna slutrader. Aningen irriterande, men något man lärde sig, om än inte uppskatta, så respektera under spelningens gång. Dessutom verkade Dylan ha en av sina goda röstdagar.
Här är en låtlista som är lite huller om buller: Jag förde inte anteckningar under spelningen och har därför blandat ihop ordningen på låtar, även om jag vet alla låtar som spelades.
1. Maggies Farm. Startade spelningen. Var bra. Men inte den bästa versionen jag hört på bootlegs. Medryckande dock. Intressant start. 3,5
2. Tonight I'll be Staying here with you. Det var en låt som warpats om till en märklig version, där man inte kände igen melodin, och för den del inte många av orden. Fungerade inte riktigt. 2,5
3. Whatching the River Flow. Mycket bra stomp-version av den här gamla singeln. Bandet rockade på för fullt. Jag blev riktigt exhalterad för första gången. Kände dock inte igen den för en bit in. 4,5
* Girl from the North Country. Fungerade inte. Publiken jublade igenkännande när den rullade igång, långt före jag upptäckt vad det var för låt. Imponerande kunskap. För låten lät inte som något jag kände igen. Och Dylan använde rösten som jag tycker fel. 2,0
*Highway 61 Revisited. Suverän version helt enkelt. Jag fick gåshud och kunde inte låta bli att följa med varenda vackra ton som bandet spelade. Verkade perfekt samspelad, och Dylans röst förhöjde faktiskt sången. Kunde till och med sjunga med lite. Utförd med enorm känsla och hetsig vrede. Mycket mycket bra. Kvällens första stående. 5,0
*Lay Lady Lay. Nästa bidrag från Nashville Skyline var inte heller någon fullpoängare. Fick publiken att jubla när de kände igen den. Bättre sjungen än "Tonight". 3,0
*Stuck inside of Mobile. Verkade inte helt inspirerad. Lät bra dock. 3,5
*Tryin to get to heaven. Kom nog vid närmare eftertanke efter Highway 61 Revisited. Trodde först det var Not Dark Yet och brast ut i glädjeskrik. Nu var det ju inte riktigt så bra. Bandet gjorde inget märkvärdigt här. 3,5
*Cold Irons Bound. Jag kände igen den direkt. Har hört bootleg-versioner som startar likadant och jag visste att det skulle bli bra. Det blev bra, men inte i klass med det bästa jag hört. 4,0
*If dogs run free. Sen var Dylan tvungen att plocka fram nåt överraskande. Den här lilla jazzkråkan dök upp ur hatten. Det började som en parodi och jag började undra om folk skulle skratta eller gråta. Det slutade med ett fullständigt briljant musikaliskt crescendo med Dylans munspelssolo som var strålande och fick mig glömma allt jag tänkt. 3,0
*Summar Days. Den här anade jag skulle komma och jag blev mycket positivt överraskad. Dylan sjöng perfekt och musiken var otroligt samspelt. Kunde sjunga med. Enda bidraget från Love&Theft. Mycket överraskad över det. 4,5
*Down along the Cove. Också en låt jag inte kände igen alls förrän den nästan var slut. Trodde Dylan hade plockat fram något helt osläppt först och förlorade mig i hur bra det lät. Sen när låten tog slut kom jag på: Det måste ha varit Down along the Cove. En superversion. 4,5
*MR Tambourine Man. Oj vilket jubel när den här började spelas. Det var riktigt feststämning vid det här laget. Låten var originellt fraserad och kändes inte alls föråldrad i denna nya tappning. Fast det skulle nog vara legitimt att hävda att Dylan krånglade med den en aning. Fast jag gillade det. 4,0
*Down in the Flood. Fan, det var grymt att höra Down in the Flood. Jag diggade som bara den. Och även detta en låt som jag aldrig ritkigt fastnat för på skiva. Tack, Dylan! 5,0
Så följde fem minuters stående ovationer innan Dylan och bandet dök upp för att spela 2 Encores. Det började med en:
*Like a Rolling Stone som var mycket uppskattad av publiken, men som nog var en förkortning av originalet, kändes det som. Inte helt hundraprocentig tycker jag. 3,5
*All along the Watchtower. Det här var inget annat än en knockout. Folk påstår att Jimi Hendrix version av låten är mäktig. Och då ska jag säga att den här spelade skjortan av Hendrix version. Det här var den bästa version av vakttornet jag hört i hela mitt liv. Alla versioner inkluderade. Mycket spöklikt och olycksbådande sound, som matchade texten perfekt. Det här var värt hela inträdesbiljetten bara det. Och jag som spekulerade i att vi inte skulle få höra Watchtower. SÅ glad att jag hade fel! 5,0
Så sammanfattningsvis blir det en stark 4 (av 5) till Dylan som verkade väldigt på humör och väldigt energisk. Rockade på väldigt bra för någon som är 64. Speciellt vid munspelssolona var han nästan på knä av inlevelse. Publiken verkade ha fått vad de betalade för. Jag tyckte alla verkade mycket nöjda och applåderna ville inte ta slut när Dylan och bandet stått en kort stund vänd mot publiken av tack (jag hörde aldrig något "Thankyou") och sedan klivit av scenen.
Välkommen till Karlstad igen snart Bob Dylan!! (Gärna nästa vecka om det går bra....)
posted by Toni at 2:49 PM
1 Comments:
Oj, låter som en bra spelning, men jag måste nog skryta med att jag tror att den i gbg var bättre... Blev inspirerad av din sammanfattning och ska skriva en likadan (över gbg-spelningen förstås) på min blogg snarast möjlig! Lite avundsjuk är jag dock på att jag inte fick höra Like a rolling stone... Men vi fick i alla fall höra gubben skratta i "Just like a women" och båda spelningarna verkade mycket bättre än den i stockholm!
Post a Comment
<< Home