Morrissey!
Ikväll har det varit konsert med världsstjärnan Morrissey (från The Smiths) på Nöjesfabriken i Karlstad. Jag var där. Det är rätt häftigt att en så obetydlig stad som Karlstad fått Morrissey dit också, men i sammanhanget ska ju nämnas att de även lockat Dylan två gånger, så det kanske inte är en så obetydlig stad trots allt. Karlstad kan man ju inte annat än att älska. Min hemstad i fem år. Vacker som få...
Morrissey verkade vara i fin form. Jag har knappt lyssnat på honom, bortsett från de senaste dagarna när jag försökte komma i synk med verkligheten, men jag måste säga att till det stora hela var det ändå en väldigt trevlig och prisvärd konsert. Några ord om Nöjesfabriken först:
FAN vilket skönt ställe! Ni som inte tittat in där gör er själv en välgärning och gå dit. STORT som sjutton, med massa krokar att titta in i och massor att göra om man inte vill lyssna på musik, men även bra om man vill dansa. Vill man spela bowling eller åka gokart går det också bra. Jäklar vilket skönt ställe!
Morrissey sen! Först hade vi nåt slags uppvärmningsartist som lät lite som Björk, i alla fall i anden. Jag vet inte. Inte min typ av musik. Men rätt okej ändå, även om hon verkade rätt nervös ibland.
Morrissey var väldigt proffsig. Total kontroll på scenen. Några intressanta grejer med mikrofonsladden som nåt slags gimmick. Sjöng bra. Bandet var oerhört tight. Jag var i synnerhet imponerad av trummisen som inte fick en (1) lugn stund utan fick hamra på sina trummor i 1 timme och 30 minuter oavbrutet. Jag är inte så bra på låttitlar men jag vet att några av de låtar jag kände till fanns med "You have killed me", "First of the Gang to Die" och "I will see you in far off places" samt "The youngest was the most loved". Men den låten jag blev mest imponerad av var ändå den oerhört mäktiga och suggestiva "Life is a Pigsty". Fy fan vad den rockade. Det var nästan i klass med Dylans "All along the Watchtower" på Karlstadspelningen i höstas. Kanske ska lyssna mer på Morrissey nu när man blivit indoktrinerad.
Roligaste detalj: Bortsett från killen med den fånigaste dansen jag sett, måste det ändå vara situationen där Morrissey vänder sig mot någon i publiken som har en flagga och säger:
"I hate to embarrass you, but that's really not how I spell my name."
Därpå kommer skynket uppflygande på scenen, människan vill gissningsvis inte bli sedd med sin skam. Morrissey svarar:
"I really don't wan't it." Och kastar tillbaka den. Sjukt kul! haha.
Morrissey verkade vara i fin form. Jag har knappt lyssnat på honom, bortsett från de senaste dagarna när jag försökte komma i synk med verkligheten, men jag måste säga att till det stora hela var det ändå en väldigt trevlig och prisvärd konsert. Några ord om Nöjesfabriken först:
FAN vilket skönt ställe! Ni som inte tittat in där gör er själv en välgärning och gå dit. STORT som sjutton, med massa krokar att titta in i och massor att göra om man inte vill lyssna på musik, men även bra om man vill dansa. Vill man spela bowling eller åka gokart går det också bra. Jäklar vilket skönt ställe!
Morrissey sen! Först hade vi nåt slags uppvärmningsartist som lät lite som Björk, i alla fall i anden. Jag vet inte. Inte min typ av musik. Men rätt okej ändå, även om hon verkade rätt nervös ibland.
Morrissey var väldigt proffsig. Total kontroll på scenen. Några intressanta grejer med mikrofonsladden som nåt slags gimmick. Sjöng bra. Bandet var oerhört tight. Jag var i synnerhet imponerad av trummisen som inte fick en (1) lugn stund utan fick hamra på sina trummor i 1 timme och 30 minuter oavbrutet. Jag är inte så bra på låttitlar men jag vet att några av de låtar jag kände till fanns med "You have killed me", "First of the Gang to Die" och "I will see you in far off places" samt "The youngest was the most loved". Men den låten jag blev mest imponerad av var ändå den oerhört mäktiga och suggestiva "Life is a Pigsty". Fy fan vad den rockade. Det var nästan i klass med Dylans "All along the Watchtower" på Karlstadspelningen i höstas. Kanske ska lyssna mer på Morrissey nu när man blivit indoktrinerad.
Roligaste detalj: Bortsett från killen med den fånigaste dansen jag sett, måste det ändå vara situationen där Morrissey vänder sig mot någon i publiken som har en flagga och säger:
"I hate to embarrass you, but that's really not how I spell my name."
Därpå kommer skynket uppflygande på scenen, människan vill gissningsvis inte bli sedd med sin skam. Morrissey svarar:
"I really don't wan't it." Och kastar tillbaka den. Sjukt kul! haha.
posted by Toni at 6:40 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home