Personer man fastnar för

det är märkligt med en del personer. Man fastnar för dem och kan inte släppa dem. Hur konstigt det än verkar vill man ha dem hos sig. Det är väl i den mekanismen sann kärlek verkar. Vad vet jag? Som det här med Amanda Jenssen från Idol. Jag skulle aldrig på fullt allvar betygat någon idolartist min kärlek, såtillvida kändes programmet som alltför svagt. Men helt plötsligt dök det upp en tjej som blandade och gav. Men som när hon var bra liksom befriade ens själ. Som med Hallelujah som jag skrivit om. Det var otroligt.

Det handlar inte alls om något sexuellt eller så vilket man skulle kunna misstänka om man känner mig. Absolut inte. Hon höll ut händerna som Jesus på korset och jag fann alla mina sår läkta, hon stod på knä och sjöng Hallelujah och jag upptäckte att jag inte längre bar mina ärr från mina tidigare år. Jag har inte tänkt en sexuell tanke om henne. Helt ärligt. För mig framstår hon snarare som en jungfru Maria, med gloria och hela kittet komplett. Hon har blivit något som renheten personifierad och då kan man inte hålla på och belasta den med sina allsköns sexuella perversioner. Amanda har blivit min Jungfru Maria. Hur länge håller sig den sjukan i, frågar den vetgirige? Ja, inte dröjer det väl månader, men iom att det dröjt veckor ska vi nog inte friskförklara mig före januari iaf.

Det finns andra exempel på ovanstående: personer som är så oemotståndliga att man bara måste tänka dom, tala med dom, osv. Jag vet inte hur man stannar denna process. Är vi inte fria människor med fria val? Tydligen inte. Det är helt sjukt.