Ett monster

Jag vet knappt vad jag skulle kalla detta inlägg. Jag jobbar som ni kanske noterar (iom att jag skriver blogg) eftermiddag, och sover därmed hos mina föräldrar i Storfors. Jag är uppvuxen här, jag jobbar här, men jag bor i civilisationen i Kristinehamn. Här råder ingen civilisation ska ni veta.

Mitt kära företag, som betalar min lön, vilket jag är tacksam för, har tillsammans med andra företag, i någon märklig mygelpolitik gjort upp med kommunen att överta landområden som tidigare var helt offentliga. Däri ligger inga konstigheter. Sådant görs säkert varje dag. Men här har det lett till att en av de mest centrala vägarna spärrats av: Ja de jävlarna har satt stängsel och grindar för hela skiten! Storfors har i stort sett spärrats av, och olika delar av tätorten har blivit helt åtskillda!

För att ta sig till en affär innebär det nu på andra sidan Storfors (Lillfors kallas det, hur corny det än låter) en extra resväg på fem minuter. Det låter ju inte mycket men det är helt vansinnigt. Likaledes måste jag när jag ska cykla till jobbet härifrån beräkna fem extra minuter innan jag drar. Småsak? Pyttsan... Det här är ett dråpslag mot en tätort redan i stor nöd och avsaknad av ett själsligt centrum. Det skulle aldrig gå för sig i en civiliserad kommun.

Därtill skall nämnas att banker och försäkringskassor och liknande samhällsfunktioner packar resväskorna och åker. Storfors står snart utan en bankomat. Jag har alltid kallat Storfors centrum för dödens väntrum, men nu stämmer det verkligen till punkt och pricka. Det är beklämmande. Det enda som lever vidare är detta industrimonster som i högkonjunkturens skugga livnär sig och växer sig stark. Det är som en cancersvulst i en inte ont anande kropp. Ett monster. Skåda en karta över Storfors gott folk. Notera det gråa i mitten. Detta är industriområdet. En dag är högkonjunkturen förbi, jag står utan jobb gissningsvis, och Storfors geografiska centrum är dött. Och de yttre delarna, de som en gång utgjorde Storfors, förtvinar och dör. Deprimerande tanke.