Mitt egos boning

Sista inlägget här

2008-09-14T14:54:00.000-07:00

Jag överger härmed denna blogg. Jag är ledsen. Det har blivit för svårt för mig att hålla den flytande. Jag slutar inte att skriva. Jag flyttar bara min blogg till denna adress: metrobloggen.se/bloggtoni.

Hoppas ni hittar dit mina kära läsare. Jag vet ännu inte hur jag ska lösa det med Dylan och diktavdelningen, men det får väl tiden utvisa. Farväl, blogger.

Uppdatering

2008-09-12T15:01:00.000-07:00

Jag har allvarliga funderingar på att släppa denna blogg. Allvarligt talat: jag kan knappt komma ut och skriva på den då jag har möjlighet. Alla gånger jag skulle kunna skriva så kan jag det inte. På grund av datorer som inte gillar webläsare. Det är så att jag funderar på att byta blogg. Det verkar funka bra med metrobloggen. Kanske ses vi där nästa gång.

Här är annars en blogg för er som gillar höghastighetsuppdatering: metrobloggen.se/missm

En låtbiografi, del 1

2008-08-30T16:41:00.000-07:00

*Balladen om Briggen Blue bird av Hull, text och musik Evert Taube, sång Ewert Ljusberg.

En av Taubes allra färgstarkaste sjöfartsskildringar är denna om skeppet som går i kvav och om Stranne den yngre som blir bortglömd ombord denna julafton -72. Stranne den yngre blir surrad till rors för att försöka rädda skeppet, men det är hopplöst. Blue Bird är dömd att gå vrak. De är nära hem, Smögen, där hans mor just fått brevet från Middlesbrough. Strannes far går ut för att hjälpa dem i skeppsnöd. Han lyckas rädda besättningen och samlar dem till sitt hem. När hela bilden målas upp och Stranne den äldre inser att det är sonens skepp som gått under medan han samtalar med besättningen blir han så bestört att han vid upphällningen av supar, kastar det tionde glaset " i golvet i kras." Hans sista kommentar blir det mest talande: "Spara modern, kapten, denna kväll."

En helt fantastisk sjöskröna. Evert Taube i sitt esse. Men för mig finns det bara en tolkning av den här låten. Ewert Ljusberg har gjort den. För många är han bara gubben med skägg som berättade roliga historier i "Har ni hört den förut". Därtill är han republiken Jämtlands president. Men han har gjort mycket intressant inom visgenren. I mina ögon är han den sista stora ur generationen med Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk. I hans visskatt går humorn igenom som en röd tråd. Med "Briggen Blue Bird av Hull" får Ljusberg utlopp för sitt berättande och sin inlevelseförmåga och tar sången till Åkerströmsk inlevelse.

Under en blöt kväll i Filipstad runt 1997-1998 befann jag mig i Filipstad på Hotell John där Ewert Ljusberg spelade för kvällen. Jag hade samvetet att önska min favoritlåt och efter att ha tänkt igenom det hela så spelade Ewert låten för mig. Då hade jag en period då jag hade för mig att bara gå ut i kostym, så jag kan förstå om Ewert funderade på vad det var för knepis han stött på mitt ute i raggar- och patraskträsket. Men han spelade låten och jag njöt. Det var ett stort ögonblick. Självklart är "Briggen blue bird av Hull" därför med på min lista.

Nytt tema: 20 låtar, en självbiografi

2008-08-30T16:35:00.000-07:00

Visst har bloggen blivit lite vanvårdad i sommar, det ska medges. Jag hoppas att någon läsare finns kvar nu när hösten närmar sig, ty jag har ännu inte tänkt lägga ner detta projekt. I samband med mitt regissörsprojekt blev jag ombedd att skapa en lista över de viktigaste låtarna i mitt liv. Ett sånt liv är ju givetvis så omöjligt att det inte tillåter sig att göras. Därför vill jag ändå ge mig på det.

Jag ska inte försöka göra en traditionell lista som rangordnar saker. Detta är en lista där alla är lika mycket värda. Det är dessutom en lista som jag aldrig skulle kunna slutföra utan några brasklappar. Det kan inte bli en perfekt lista. Jag skulle kunna ångra mig tusen gånger om vilka låtar jag skulle vilja ha med. I vissa fall får man helt enkelt göra urval som exkluderar någon annan låt som mycket väl skulle vara med på listan.

Jag har ingen aning hur detta ska arta sig. Det kändes iaf som en bra idé, så vi får se hur lång tid det tar att slutföra detta. Hoppas det blir trevlig läsning, mina vänner.

Min sommar

2008-08-29T15:52:00.000-07:00

Nu har sommaren närmat sig bäst före datum, och jag måste tillstå att det varit en ovanligt lång sommar. Med det avser jag ju inte att vädret varit superbt direkt, snarare att min hemmavaro gjort att det kännts som en sån där sommar man hade någon gång i grundskolan sist: ett totalt sommarlov! Jag har varit hemma åtta veckor nu! ÅTTA! När var någon av er yrkesarbetande läsare hemma så länge? Jag skulle inte tro att det har hänt. Jag har ju givetvis hunnit ha jävligt tråkigt på en sån period. Man har inte pengar eller fantasi att hitta på saker att göra under så lång tid.

Men visst har det varit kul. Jag har varit på konserter iom PiP i Karlskoga, jag har rest utomlands och jag har varit på bilsemester. Jag har sett massa film, har iofs inte badat mer än en gång, då i början av juli, samma dag jag bröt handen... Jag har sett massor av fotboll med EM, sedan ännu mer sport med OS. Jag har löst en herrans massa korsord. Jag och sambon har betat av snart fyra korsordstidningar denna sommar. Vi har varit ute och ätit god mat. Jag har umgåtts med min sambo största delen av sommaren. Vi har nog aldrig varit tillsammans lika länge som nu. Med det menar jag att vi inte varit ifrån varandra ett dygn under 7 veckor nu. På måndag skiljs vi åt för några dagar, vilket kanske är tur det... Hehe. Ibland behöver man space också...

Sista två, tre veckorna har varit småtrista. Det ska bli skönt att börja jobba igen. Det är bara att inse att sommaren närmar sig slutet med stormsteg. Augusti glider in i September. Sommaren har gått fort ändå. Även om handskadan har gjort att det blivit en annorlunda sommar så kan jag inte säga att den hämmat mig speciellt mycket. Det har varit en bra och trevlig sommar. Jag kommer att komma ihåg den.

äntligen frisk

2008-08-28T15:13:00.000-07:00

Jag har lidit under hela sommaren av min handskada. Jag har till och med tvivlat på att det nånsin ska bli bra igen. I de värsta ögonblicken har jag fruktat att det läkt dåligt och jag kommer ha bestående men som gör att jag inte kan arbeta. Men äntligen är det slut. Jag har blivit såpass mkt bättre under de senaste dagarna att jag släpper hela det tänket och istället försöker fokusera på framtiden. Jag ska börja arbeta på måndag hade jag tänkt! Hur sjutton ska det gå?

Det blir nog bra.

OS

2008-08-23T16:55:00.000-07:00

Ja, vi måste väl sammanfatta detta stora event på nåt vis.

Sverige hade ett ganska medelmåttigt OS. Det var kul. I synnerhet gladde jag mig över att Friidrotten blev helt utan medaljer. Jag hoppas den svenska friidrottsvågen dör nu. Det skulle kännas bra. Sveriges medaljer kom där ingen hade anat dem. Det är väl det som är med OS. Massa knepiga grenar som ingen föreställt sig kunna sluta så som de slutar.

Finland fick 4 medaljer. Helt okej. Finland är ett litet land. Jag hade hoppats på bättre i spjutet, men nu gick det så illa som det kan gå. Nåja. Det är så det är. Annars är jag mest imponerad av Usain Bolt. Michael Phelps? Nej honom blir jag bara illamående av.

Min hand känns lite bättre nu så i nästa OS ställer jag upp i kulstötning! Jag har trots allt ett DM-brons från typ 1990 att försvara...

Frisk?

2008-08-15T16:49:00.001-07:00

Mitt gips har kommit av och 21 augusti upphör mitt sjukskrivningstillstånd. Då är jag innanför igen, bort från den så förhatliga utanförskapen som Fredrik REinfeldt beklagat sig emot. Men frågan är om jag är frisk... Handen känns sådär. Jättemärkligt. Hoppas jag inte hamnar på gatan för det här. Och vad har jag att sälja?

Köpenhamn

2008-08-07T16:11:00.000-07:00

Jag har ikväll återvänt efter 3 dygn i Köpenhamn. Det har varit en trivsam resa med vissa negativa innehåll. Om vi ska börja med det negativa: min flickvän förlorade sin plånbok efter typ 5 minuters vistelse i staden. Det var jävligt illa och ställde till en hel del planer för oss, och någon direkt slösighet infann sig inte i våra sinnen efter den händelsen.

Det var första visiten där för oss så vi tog för oss av det turistiga med "ströget" och "den lille havefrue" och "Tivoli". På tivoli såg vi dessutom Paris Hilton. Hon satt i en glasbur såsom utställningsobjekt gör. Det var intressant. Dessutom var vi och såg på hur det var i Christiania. Det sprang hundar lösa där och var jävligt slitet men en annorlunda atmosfär får man säga infann sig.

På onsdag tar jag bort mitt gips. Vi hörs.

Uppdateringsdags+Putte i Parken

2008-08-01T18:07:00.000-07:00

Jag ber om ursäkt att det dröjt så hutlöst länge sen mitt senaste inlägg. Jag har haft fullt upp faktiskt. Även som handskadad. Jag är självklart överförtjust över att min sambo är tillbaka hos mig. Förra veckan var vi nere i Småland hos Moas bror. Det var trevligt. Mycket bilåkande blev det och varmt var det. Men nu är vi i Värmland igen.

Ikväll var vi på Pip, alltså Putte i Parken, i Karlskoga. Överraskande trevligt. Halvmycket folk men helt schyssta artister. Timo Räisänen (hade jag inte så mkt för), Eldkvarn (alltid bra), Petter (kul att se honom live), och slutligen Håkan Hellström. Det sista tog ju priset. Fan vad bra det var! Håkan måste vara Sveriges bästa liveartist. Han inledde med Tro och tvivel och det var sjukt bra. Jag var i extas. Har tyvärr ingen recension. Även Kärlek är ett brev skickat tusen ggr var oerhört bra.

Själva festivalen måste få klart godkänt. Jag återvänder gärna. Hoppas det blir ett Pip 2009!

Imorgon är en ny dag

2008-07-13T13:25:00.000-07:00

Veckan har varit obeskrivligt trist. Ensam och sjukskriven. Imorgon kommer dock min älskade tillbaka. Det kommer bli bra. Äntligen är ensamheten slut.

Sommar?

2008-07-09T16:06:00.000-07:00

Jag har lite svårt att ta min situation på allvar. Min semester fryser inne, jag skjuter upp den till senare. Men sommaren är ändå, och jag är hemma ledig. Men det kan jag inte uppskatta till fullo, för jag är handikappad. Fördjävligt.

Jag kan inte bada. Inte träna. Inte basta. Vad kan jag göra? Sitta och skriva blogg? Check. Se på film? Check. Lösa korsord? Check. Läsa? Check. Förhoppningsvis kunna ha sex? Check. Sommaren kanske löser sig efter hand. Även om jag inte kan göra allt tänker jag inte lägga mig ner och dö. Alla planer jag gjort för sommaren, jag ger inte upp en enda av dem friviligt.

Funkar det inte, då ska jag protestera....

Regissör nr 1...

2008-07-08T16:21:00.000-07:00

1. Alfred Hitchcock. Jag vet att ni filmnördar väntat och uthärdat detta ögonblick. I Mina ögon är Hitchcock den störste. Visst. Han verkade i typ en genre: thrillern. Men å andra sidan: han formade genren och skapade alla subkategorier inom den. Hans regi var suveränt. Han hade alltid full koll. Vilken annan filmskapare än Hitchcock kan vi lära oss att leva utan?

Och alla de filmar han skapade!

Rebecca
Suspicion
Notorious
Strangers on a train
Dial M for Murder
Rear window
To catch a thief
The man who knew too much
The wrong man
Vertigo
North by northwest
Psycho
The birds
Marnie
Topaz
Frenzy

Märker ni vilken lista av storfilmer? Hitchcock är nummer 1.

Efter operation

2008-07-07T18:15:00.001-07:00

Idag har jag opererat min hand. Det verkar ha gått bra. Jag kan givetvis inte bedöma läget än på flera dagar, men handen känns inte som om den skulle trilla av iaf. Jag hoppas på det bästa. Nu har jag tjuvstartat min semester. När jag får lite bättre rörlighet i min hand kan ni ju hoppas att jag blir mer benägen att skriva blogg. Just nu är det blott smärtsamt.

Brott och straff

2008-07-06T15:06:00.000-07:00

Jag bröt handen i förrgår. Bara att skriva denna text är ett helvete. Imorgon väntar förmodligen operation. Jag ser inte fram emot det. Men jag förtjänar det antagligen....

Fotbolls-EM - En utvärdering

2008-06-28T11:35:00.000-07:00

Så ska jag försöka mig att skriva nåt här på bloggen igen. Jag är som regel en sämre bloggare på sommarhalvåret. Men, men. Det var fotbolls-EM, ja. Nu bara en match kvar, och jag har faktiskt tippat in rätt finalister i vårt givetvis alldeles för inofficiella hemmatips (givetvis ska jag inte få vinna några pengar). Spanien och Tyskland är i Final. Tyskland var nog ingen högoddsare, men SPanien? Spanien som alltid har bra lag men aldrig får till det? Går tipset in hela vägen så vinner Spanjorerna finalen dessutom.

Vad har vi sett av EM? Ja inte så jävla mycket faktiskt. Jag har nog läst mer än vad jag sett, dessvärre, och då blir mina analyser baserade på andrahandskällor. Att Sveriges åldersstigna och sorgligt ledda landslag skulle få respass snabbt hade jag insett på ett tidigt stadium. Ryssland, som var EM:s färgklick, var det precis enligt mina förutsägelser. Dock överträffade de i kvarten även vad jag trodde Guus Hiddink kunde göra. Men i Spanien-matchen var det slut på det flytet. Tyskland är Tyskland och går vidare utan att behöva spela bra. Turkiet vann fighting spirit-priset i årets EM med flera comebacker än vad som borde vara möjligt. Det var väl det positiva. Vad gäller det jag engageras av: ledarskap och korandet av den nya kungen av fotboll, där blev vi väldigt besvikna. Ingen har svarat upp till kallet att plocka upp Zidanes fallna mantel. Ingen. Torres tänkte vi? Och även om Spanien står i final så är inte Torres den som varit speciellt framstående. Christiano Ronaldo tänkte vi? Ronaldo var ganska lam. Bra en match, dålig en annan. Ingen spelare vi tar med oss från EM. Arsjavin verkade destinerad att bli det men gjorde en sån plattmatch i avgörande semifinalen att inte heller han är värdig. Michael Ballack stod för en mycket avgörande frisparksmål mot Portugal, men har varit ojämn. Jag vet inte vem vi ska utnämna helt enkelt. Fabregas har inte fått förtroendet att starta en match men känns just nu som bästa kandidat.

Här är min EM-elva iaf.

mål: Iker Casillas, Spanien

backar: Christoph Metzelder, Tyskland
Philip Lahm, Tyskland
Sergio Ramos, Spanien
Carlos Puyol, Spanien

Mittfält: Cesc Fabregas, Spanien
Bastian Schweinsteiger, Tyskland
Lukas Podolski, Tyskland
Michael Ballack, Tyskland

Anfall: David Villa, Spanien
Aleksandr Arsjavin, Ryssland

Andra elvan:

mål: Gionluigi Buffon, Italien

back: Denis Kolodin, Ryssland
Gökhan Zan, Turkiet
Robert Kovac, Kroatien
FAbio Grosso, Italien

mittfält: Andrea Pirlo, Italien
Wesley Sneijder, Holland
Marco Aurelio, Turkiet
David Silva, Spanien

Anfall: Roman Pavlutjenko, Ryssland
Nihat Kahveci, Turkiet

Midsommar har varit

2008-06-22T15:16:00.000-07:00

Fy fan vilken snabb helg det var. Fast det var långhelg. Jag kan inte begripa det. Fredagmorgonen ägnades åt resa, men den var åtminstone acceptabel. Jag var ute på ön efter ett. Sov typ halva resan. Så det var okej. Festen på kvällen var helt och hållet lyckad. Mycket trevligt. Men dagen efter var ett enda ändlöst väntande på att ens älskade skulle sluta jobba. På kvällen hade vi trevligt på klipporna, när vi såg ut över havet, matandes måsarna med bullar. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Det gjorde det. Morgonen efter, idag, tidig start: hemresa. Hemresan tog mig först till Stockholm, där blev det en hel del väntan innan tåget kunde resa mot Värmland. Efter sju var jag hemma. Dagen hade gått och farit. Nu jobbar jag visserligen eftermiddagsskift nästa vecka så jag var inte tvungen att gå och lägga mig direkt, men ändå. Fan vad fort den här helgen gick. Och nu måste jag genomlida tre veckor till när jag inte får träffa min Moa. Livet är grymt och orättvist. Gråter mig till sömns.

Tack Guus!

2008-06-19T12:39:00.000-07:00

Igår började så EM i fotboll på riktigt. Det var glädjande att slippa alla uppblåsta ballonger och bara kunna njuta av mästerskapet. Man tar sig knappt fram på gator och torg för alla hejarubriker om Zlatan. Så nu ska man väl kunna relaxa av försommaren utan denna allergi iaf.

Men nu ska ni inte misströsta svenskar, absolut inte! Ni kommer igen! Det är jag fullständigt säker på. Om två år igen, med Lagerbäck och hela gamla sköna gänget: Henke, Zlatan, Ljungberg, Mellberg, Allbäck, Alexandersson och hela gamla PRO-gänget. Det ska bli fotbollsfeber i Svealand då med! Vi hänger med!

Gräsänkling suger

2008-06-17T10:28:00.000-07:00

Jag är sedan i söndags morse gräsänkling. Det är skittråkigt. Fast nu börjar jag få snurr på självtillvaron någorlunda. Koka vatten och gå ut med soporna. Dock är den mentala istiden inte bruten. Räknar inte med att jag blir speciellt kreativ här på bloggen riktigt än. Möjligen torsdag. Återkom för fortsatt update.

Att göra i veckan

2008-06-08T16:35:00.000-07:00

Nästa vecka lär gå fort. Visserligen dyker jag förmodligen inte upp och skriver blogg, såvida inget radikalt förändrats. Jag kommer inte in på bloggen från mina föräldrars dator. Det är dock bara tre arbetsdagar i veckan eftersom jag ska till Långshyttan på kurs på torsdag-fredag. Det blir nog mer suparresa än kurs, men det blir nog bra. Vi ser fram emot det.

Regissör nr 2...

2008-06-08T15:48:00.000-07:00

2. Charlie Chaplin. Vi närmar oss slutet på listan. Det är lätt att glömma bort att Chaplin bortsett från sin luffarfigur också var en regissör, och en omåttligt framstående sådan, med full kontroll över sina alster. Han var stumfilmserans mest framgångsrika och sedde regissör, han utvecklade massor av cinematografiska tekniker för framtiden att utveckla, tillsammans med Buster Keaton och den generationens slapstick-regissörer. Chaplin var dock en stor kvinnokarl och var gift åtskilliga gånger, och hans yngsta fru var inte mer än 18 år då han var 65. Han dog i princip i exil, i Schweitz 1978.

Chaplin grundade tillsammans med bl.a. Douglas FAirbanks och D.W. Griffith United Artists, för att få total kreativ kontroll över sitt filmskapande, något han värnade om hela sitt liv. Sitt stora ögonblick ägde han dock när han, som jude, iklädde sig rollen som Diktatorn, en Hitler-parodi, mitt under brinnande världskrig. En av filmens stora genier, med andra verk som räknas till filmens absoluta klassiker såsom: Modern times och Gity lights utmärker sig Chaplin som nittonhundratalets stora karaktärer, inte blott inom filmen utom i samhällslivet i stort. Härav motiveras hans andraplats på listan.

Fotbolls-EM startade

2008-06-08T15:44:00.000-07:00

Fast lite sådär. Inga direkta skrällar. Storlagen vann som förväntat, även om jag hade hoppats på Turkisk skräll mot Portugal. För övrigt gjordes det lite för lite mål och defensivspel firade triumfer. Det var lite tråkigt. Tysklands match mot Polen är nog EM:s bästa så här långt. Tyskland anföll, och även om de sattes under press av Polen bitvis så var de en klass bättre. Men all cred till Polen. Dagens andra match får vi ge creds åt enormt underlagstippade Österrike som slogs med själ och hjärta mot ett mycket lojt Kroatien. Det kan bli svårt för Kroatien mot Polen att döma av den drabbningen. Vi får se hur det utvecklas.

Fotbolls-EM

2008-05-29T18:59:00.000-07:00

Ja, vi har ju ett sånt evenemang på gång också. Jag sa att jag inte var intresserad, för Zidane hade slutat, men jag ljög då. Det är något av barnet inom en, men man måste bara gräva ner sig i varje VM eller EM-turnering i fotboll. Det är något av brytpunkter för sporten. Man måste bara granska trupperna, väga dem, analysera. Man måste se vilken utveckling sporten kommer att ta. Man måste se de nya och de unga, de som kan bli något. Det är konstigt. Rent allmänt är mitt fotbollsintresse typ 2%. Men vid mästerskap stiger det till 50%. Det är en remarkabel ökning.

Ja, och det handlar ju inte om fosterlandskärlek precis, det vet ni som följt denna blogg. Det handlar om en estetisk kärlek till en sport. Jag tror mycket på Frankrike igen, jag är lite frankofil på det viset. Ska bli kul att se om Semir Nasri eller Karem Benzema är en ny Zidane. I övrigt hoppas jag Sverige åker ut i gruppspelet. Jag spår att så sker. Spanien och Ryssland till kvartsfinal. Sop-Sverige blir sist i gruppen med tre förluster. Frankrike eller Spanien vinner EM.

Puniska krigen

2008-05-29T18:54:00.001-07:00

Det jag läser om för närvarande är Adrians Goldsworthys "Puniska krigen", om Roms konflikt med Karthago under 200 och 100-talen före Kristus. Rom vann alla tre krigen om ni undrar. Endast andra kriget var någorlunda jämnt. Scipio, Hannibal. Ja ni kan det där. Eller inte. Min fäbläs för antiken fortsätter således. Möjligen kan jag tycka Goldsworthy (som skrev utmärkt om Caesar) blir lite väl krigshistoriskt fokuserad, och därigenom förlorar mig lite (krigshistoria kanske inte är min bag), men intrigerna bakom är spännande att läsa om. Och givetvis lär jag mig. Man får aldrig sluta lära sig. När jag är fullärd ska jag spöa skiten ur Postkodsmiljonären. Och ta hela storchecken med mig hem. Vänta bara. En dag så.

Problem

2008-05-29T18:48:00.000-07:00

Jag har ju jobbat eftermiddag i veckan, och då brukar den här bloggen bli ganska välfylld med inlägg. Så inte nu, på grund av problem. Mina föräldrars dator verkar inte hänga med i den tekniska utvecklingen och jag kom helt enkelt inte in på bloggjäveln varken måndag, tisdag eller onsdag. Så nu, åter hemma, kan jag därför skriva igen. Det är deprimerande. Tro inte att bloggen dör eller nåt, men jag måste ju hitta på en lösning. Annars blir det dåligt med poster framöver...

Regissör nr 3...

2008-05-25T15:51:00.000-07:00

3. Federico Fellini. Det har tagit sin lilla tid detta projekt... Nåja. Snart är det över och jag kan starta ett nytt projekt. Denna gång betar vi av Italiens största regissör genom tiderna: en surrealist och drömmare av episka mått: Federico Fellini. Fellini började filma i 30-års åldern och fick snart framgångar som ingen annan italienare skulle komma att nå. Hans karriär kom igång under åren efter andra världskriget och det tumultartade brottet på Mussolinis fascistiska regering. I flera filmer refereras gärna till dessa år, de år som var Fellinis uppväxtår.

Fellinis drömska filmer är ett resultat av hans studier av Carl Jung och dennes drömteori, liksom teorierna om anima/animus, skuggan och det kollektiva omedvetna.

Fellini vann under sin karriär fyra Oscars-statyetter. Han regisserade mästerverk som La Strada, La Dolce Vita, La Notti di Cabiria, 8 1/2, Satyricon, Amarcord och Fellini Roma. En stående ovation för denne mästare.

Melodifestivaltips

2008-05-24T07:26:00.000-07:00

Sverige vinner inte. Längre än så vågar jag mig inte på. Antingen blir det knas eller så blir nåt mer slätstruket. Det går helt enkelt inte att göra en kalkylerad beräkning. Jag har inte kompetensen för detta, till skillnad mot den svenska historien. Dem kan jag ju, svenskarna. Jag vet precis vad de går för (och inte går för). Europeerna däremot. Det är ett främmande folk fyllda av märkliga åsikter. Jag förstår dem inte. Vidare skall sägas att jag inte följt detta spektakel speciellt noga och inte hört mer än ett par låtar. Med kniven mot strupen får jag väl ändå ge mig på ett land... säg Armenien. Eller Bosnien Hercegovina.

Spekulation

2008-05-15T19:02:00.000-07:00

I och med att några slutat på vår avdelning så har det satts ut en internannons. Vi är spända på att se vem som kommer till oss. Diskussionen idag:

"Det vore bra att få tillbaka Christoffer, han var ju bra." sa jag.
"Han borde ju ha härdats av att han varit här tidigare" sa Lars.
"Fast han har ju varit därborta så då har han väl klemat ner sig"sa jag.
"Ja... vi får väl se hur stark han är. Vi kan ju inte ha nån som vi måste hålla på och trösta dagarna i ända."sa Lars.

Haha. Hysteriskt kul.

"Vi får skriva en 908 allihop, 30 minuter tröst." sa jag. Ridå för den diskussionen. Bakgrunden är att vi haft lite småtjabbel med inkomlingar på vårt tighta skiftlag. De har sedan länge bytt bort sig. Därför denna lilla förklarande text.

Jo fan!

2008-05-14T17:26:00.000-07:00

Jag såg att Håkan släppt sina sommarplaner. Jag tror vi har chans att se honom i antingen Karlskoga eller Mariestad i början av augusti. Till dig Moa. Kolla hans sida.

Sprudlande, nu uttömd

2008-05-14T17:20:00.000-07:00

Jag är rätt stolt över min aktivitet här på bloggen under måndagen och tisdagen. Jag har inte bara producerat kvantitet utan kvalitet! Men här är det slut. Så känns det just nu iaf. Jag har inget att skriva om. Visst, jag hade en historia om det här med Anders Eklund och så men det känns lite sjaskigt så jag låter det vara. Hade jag haft större inspiration hade jag dragit den. VM i ishockey hade jag också kunnat behandla, men givetvis gick Alexander Lukas-land vidare i förlängningen mot Tjeckien så då tappade jag inspirationen för det. Jag hade kanske tänkt skriva en Kalla fakta-krönika om hur det står till på mitt jobb med emballage som ligger och ruttnar och möglar och man lever sitt arbetsliv i en jävla förruttnelse (hur nyttigt är det?) och fågelskit (snart har vi fågelinfluensan allesammans), men jag orkar inte tänka på skiten. Så det får bli noll blogg. Det får vara så ibland också.

Läsande nu

2008-05-13T17:28:00.000-07:00

Ja, givetvis måste jag ju delge er med mina bokprojekt nu. Man skulle ju kunna tro att jag hoppat på Millennium-tåget efter min fina upplevelse med Stieg Larssons första bok. Men icke. Sånt ska vårdas. Man måste få längta lite. Istället gav jag mig på några historiska böcker, dock ej romaner.

Augustus - Roms första kejsare, av Anthony Everitt blev en liten missräkning. Antingen var Augustus inte hysteriskt kul eller så är Everitt inte en förstklassig berättare. Jag vet inte. Men det låg helt i linje med mitt primära historiska intresseområde.

Marathon, av Tom Holland om de grekiska staternas kamp mot Persien läser jag nu och det var däremot en mycket intressantare bekantskap. Man kan inte överdriva om man säger att jag är väldigt dålig på den här delen av historien. Så jag lär mig nya saker varje dag. Det är det bästa man kan göra. Jag är redan klokare än vad jag var för en vecka sen. Holland skrev också Rubicon om Roms färd mot stormakt. Även den en stor läsupplevelse. Möjligen är det namnen i grekernas och persernas värld, men jag får koncentrera mig mer för att hänga med och följa vem som är vem. Men bra är den.

Henke Larsson: när ska du få bli pensionär?

2008-05-13T17:18:00.000-07:00

Idag lider jag med Henrik Larsson, fotbollsspelare i Helsingborg, nåt korplag i någon c-serie. Han hade en fotbollskarriär en gång i tiden. Men det var för länge sen, så länge sen. Han spelade i landslaget en gång i tiden. Han ville inte spela mer sa han för några år sedan. Men de tvingade honom tilbaka. Så då sa han nåt år senare att nu ville han gå i pension, han ville inte spela mer. Detta var för två år sen. Och vi trodde nog alla att han skulle få vara glad pensionär nu.

Men icke! Så illa ställt är det med det svenska pensionssystemet att fotbollslandslagets chef Lagerbäck kunde snärja Henke att vara med om ännu en förnedrande landslagsresa i molltoner. Det är ju för djävligt. Man mår illa. Tänk hur det ska bli när en annan går i pension. Två veckor senare ringer Structo och säger: Jo...har du lust att jobba lite? Och man tänker: Nej fan heller. Men stålarna räcker inte. Så det är bara att packa ner matlådan och åka ner till verket. Uschamej... Jag ska spara till pension. Så var det beslutet fattat.

Amanda Jenssen - undantaget från regeln

2008-05-13T17:02:00.000-07:00

Visst har vi alla i Svea rike långa land tänkt den tanken mer än en gång, åtminstone alla vi försvarare av den goda smaken när det kommer till musik att: visst Idol är ju ett underhållande program, men det är ju inte den vägen man hittar framtida stjärnartister via. De går ju den hårda långa vägen via garageband och demotapes till buttra skivbolagshöjdare. Så har man ju tänkt. Och somliga kan inte släppa dessa en gång så nästan profetiska tankegångar. Men det sker faktiskt undantag från den regeln. Inte ofta. Hittills vet jag ett fall enbart: Amanda Jenssen.

Hon dök upp i uttagningarna om det var nere i Skåne eller Göteborg, minns inte riktigt. Vad jag minns är att jag följde det. Jag skrev till och med ett blogginlägg direkt efteråt om det. Jag spådde henne vinsten, naivt givetvis. Hon kom tvåa. Det är inte ofta någon gör ett så starkt första intryck, kan man säga. Jag vill minnas att jury-Peter sa "Jag skulle inte ha nåt emot om hon vann hela skiten." Också naivt. Vinsten i programmet är aldrig nyckeln till framtida framgång. Då måste man spela in en skiva på typ en vecka och blir kontrakterad nickedocka åt skivbolaget. Inte direkt ett drömscenario för en egensinnig artist. Amanda spelade hur som helst Elvis "That's alright". Briljant.

Hon imponerade under hela programmet. Strålande uttryck, ofta lekfull och egensinnig i sina tolkningar. Superba låtval, och med en inlevelse på scenen som knockade konkurrenterna. Hon var väl inte en skönsjungare direkt alltid, men det har vi lärt oss är inte det viktiga. När hon sedan levererade "Hallelujah" funderade jag på att fria till henne. Det var det bästa jag sett i mitt liv.

Skivan som till slut släppts känns genomarbetad och färdig. OCh värdig. Kanske har den sina små skavanker och nybörjarfel, sånt är lätt gjort. Men den är stark. Och det slår mig att hon har träffat i de partierna man inte trodde hon skulle fira triumfer: skönsången. I de långsamma balladerna, törs jag säga det: utsökt melodiösa, ta bara vackra "Numb" eller sista balladen "Our last goodbye": strålande sång. Hennes andra, spralliga sida får inte riktigt lika mycket uttryck, men redan nämnda pärlan "Amarula tree" är väl i den andan.

Bästa låt på skivan efter bara några lyssningar är dock: Greetings from Space. Helt enkelt sjukt jävla bra. Sedan har vi detta faktum: albumets bästa spår är inte singlarna. Alltid ett bra tecken. Många av spåren fastnar direkt efter en lyssning. Frågan är djupet. Låttexterna känns som de hanterar relationer och avslut i mångt och mycket. Det har jag inte analyserat noggrannare ännu. Men att jag bara är villig att sätta mig och göra det plägar fram betyget 4 av 5 hos musikkritiker herr Valjus. Inte illa, Amanda - undantaget från Idol-regeln!

Dagens musik:

2008-05-12T18:41:00.000-07:00

Jag har under ett par veckor nu diggat Amy Winehouses "Back to black". Skivan är väl okej, men låten är fantastisk. Låt henne fortsätta nåt år till...

Den offentliga sorgen - en konstruktion

2008-05-12T18:09:00.000-07:00

Vi har levt i detta märkliga nu en tid. Stackars små barn som får sina liv utsläckta av diverse psykopater. Det har lett till en storm i massmediesverige. Spaltmeter efter spaltmeter av offentlig sorgplikt. Det har gått för långt helt enkelt. Utan att jag behöver dra historierna, ni kan dem, ni har läst dem, så måste jag ändå tycka att det är osmakligt. Jag blir illamående. Och vad som är värst: familjerna sätter sig fogligt i mediernas knän och gör sina mördade ungar till något slags martyrer i resultatet av Sverige av idag: en ond plats.

Och hur många främlingar och okända människor har inte begråtit dem, hur många har inte visat sin sorg för dessa barns skull..? Hade vi varit en nation av så empatiska hade aldrig dessa dåd utförts tänker man kanske? Eller? Jag hävdar att det är falsk empati. En konstruerad sådan, skapad av media, och det enda den tillför är att öka vår rädsla för våra medmänniskor. Det enda den ger oss är minskad tillit, större oro. Vi är på väg åt samma håll som USA där medborgarna skrämts till vapenkrameri. Journalistiken har gjort jobbet.

Vad är denna allmänna sorg för något? Inget annat än identifiering med offer, identifiering med våld, en fruktan för något likadant ska hända en själv. Det är ingen äkta empati, ingen äkta medkänsla. De som tror sig äga äkta sorg för en främmande unge man aldrig hört talas om förrän det hände lider inte av annat än av sentimentalitet. Sånt kanske barn kan syssla med och komma undan med, men när vuxna går samma väg är det inte okej. Ta tag i era egna problem Svensson!

Snooker VM - en sammanfattning

2008-05-12T17:10:00.000-07:00

Ja, det var ju det här med snooker-VM också. Det tog ju slut för en vecka sen, men jag har inte varit en duktig bloggare och avslutat tråden, så här kommer den avslutningen något i efterhand:

VM vanns som alla noterat av en kylig och fokuserad O'Sullivan. Hans matcher blev inga spännande historier precis, VM-finalen inget undantag. 18-8 säger väl det mesta. Eller 17-6 mot Steven Hendry i semin? O'Sullivan behärskade skickligt definsivt styrspel där en nyhet tycktes vara den extremt tunna och samtidigt behärskade träffen, något som enbart kan beskrivas som mycket svårt och riskabelt. Men de satt. Det gjorde att O'Sullivans defensivspel fick en ytterligare dimension och möjlighet. Han var dessutom i strålande offensivform och vågade attackera och var framgångsrik i sina attacker. När han väl var inne bland de röda bollarna så var framen avgjorda inom kort.

Att O'Sullivan inte bjöds på motstånd var kanske VM:ets stora besvikelse. De jämna matcherna höll till på andra håll, första omgången var det många matcher som blev jämna och utdragna och semifinalen mellan Ali Carter och Joe Perry(två stora sensationer) var mycket spännande. Följaktligen var det en sliten Carter mot en utvilad O'Sullivan under finalens första dag. Det gick som det gick. Likt tidigare i turneringen hittade O'Sullivan ett flyt och drog ifrån så att motståndaren misströstade sig igenom fortsättningen. Ta bara de 8 raka framesegrarna mot Stephen Hendry i semin.

Att Carter hade 0-8 i baken i tidigare möten mot O'Sullivan var säkert inget som stärkte honom i segerförhoppningarna mot O'Sullivan. Carters finalplats i sig är en stor sak och mycket förvånande. Men han gjorde rätt för den. På vägen försvann inte bara 2006 års mästare Shaun Murphy utan Peter Ebdon som vunnit 2002 om jag inte minns fel. Bra gjort Carter.

Det var många som var besvikelser. Fjolårets finalist Mark Selby hade gjort en stor affär av att det var hans år. Icke. Selby försvann direkt. Higgins gjorde inga framgångar alls i år, ej heller i VM och hade ingen chans att försvara sitt guld. Stephen Hendry gjorde bra ifrån sig och överraskade med att komma till semi igen 37 år gammal, men mot O'Sullivan var han en som en marmorstaty. Murphy och Ding gladde kort tid, Robertson gjorde väl en liten uppryckning gentemot årets övriga bedrifter, men Maguire blev för stark. Just Maguire hade jag som första utmanare men han försvann mot Joe Perry överraskande nog.

I slutändan var det ett fantastiskt VM, där två spelare gjorde 147 för första gången någonsin. Vi fick fint spel den första veckan, som inte riktigt kunde matchas upp sedan. Finalen blev lite av ett antiklimax dessvärre, där Ronnies stora ledning blev lite för mycket för att någon av spelarna skulle spela sitt bästa spel. Det kändes nästan som han ursäktade sig i intervjuerna som skulle vara en glädjens stund över att spelet varit så haffligt. Men ett stort grattis till idrottens(och då talar jag inte bara om snooker) största artist just nu: Ronnie O'Sullivan!

Killing my darlings...

2008-05-11T15:42:00.000-07:00

Denna skiva av Amanda Jenssen är den senaste som snurrar här. Jag tycker hon har gjort det jävligt bra. Överraskande bra, även om jag någonstans hade trott att hon hade så pass mycket talang. Tummen upp!

Håkan Hellström

2008-04-29T18:34:00.000-07:00

Jag har givetvis lyssnat på skivan igen. Den kan inte låtas bli. Mitt ämne kommer inte vara skivan, utan Håkan i sig. Jag hävdar inte att jag kan min Håkan så bra, absolut inte i närheten av min Dylan-kunskap.

Men jag vet vad jag gillar: Håkans bästa låtar. Två på nya skivan letar sig upp dit: "Tro och Tvivel" och "För sent för Edelweiss".

Annars då? Jo jag räknar ju dit "Känn ingen sorg för mig Göteborg", "Ramlar", "För sent för hundar som oss", "Mississippi kan vänta", "Mitt Gullbergskaj paradis", "Det är så jag säger det", "Kom igen Lena", "Hurricane Carter" och "Precis som Romeo". De som jag nynnar ofrivilligt. Så är det.

Vinterkriget

2008-04-29T17:57:00.000-07:00

I skuggan av andra världskriget stred Finland mot det mäktiga Sovjetuntionen som ville införliva den tidigare lydstaten i det kommunistiska sovjet. Finland hade andra planer. Man var inte så entusiastisk över Stalins form av kommunism (som innebar att man skickades till Gulag och dödades). Så finnarna stod på sig. Sovjet hade lidit hårt militärt av Stalins förföljelsemani och man var inte så värst krigsförberedd, men tanken var att den stora övermakten skulle tvinga Finland att ge sig. Tolv dagar hade Sovjeterna tänkt sig.

Men som sagt. Finland hade inte tänkt ge upp sin frihet. Manskap samlade Sovjeterna ihop fyra gånger så mycket som Finland. Stridsvagnar fanns 20 gånger så många som Finland kunde ställa på benen. Var fanns Sverige? Till försvar för Finland? Icke. Några frivilliga entusiaster som ska berömmas, men rent allmänt fanns inget stöd. Sverige fanns inte. Sverige finns fortfarande inte.

Den värsta vargavintern på hundratalet år väntade. Ryssarna var inte beredda. De var illa klädda och orutinerade. De dog som flugor. Finnarna rörde sig med snabba patruller på skidor i den karga karelenvintern. De åsamkade enorma skador för Sovjet. Krypskytten Simo Häyhä räknas som militärhistoriens framgångsrikaste sniper, genom att ha dödat 542 ryssar genom krypskytte och ett par hundra till i strid med maskingevär. Han måtte ha varit Antti Rokkas förebild. Min egen morfar var med i detta och sårades i krig mot sovjeterna.

Vinterkriget tog till slut slut. Finland fick slut på patroner. Ett fredsavtal koms fram. Sovjet tog finska territorier. Detta skulle få fortsättning i Fortsättningskriget. Finland hade inga tankar på att nånsin ge upp. Sisu var ordet. Aldrig Aldrig ge upp. Allt tog finnarna med en galghumor som exemplifieras tydligast med nedanstående citat, tillskrivet en officer under vinterkriget:

"De är så många, så många, och vi är ett så litet land... Vart ska vi få plats att begrava dem alla?"

Maximum break

2008-04-28T18:08:00.000-07:00

Idag spelade Ronnie mot Mark Williams. Jag såg inget av tillställningen. Men när jag kom hem gladdes jag av att Ronnie tagit fyra raka frames och gått fram till 13-9 och kvartsfinal. Redan då dök tanken upp: kanske dominerade han fullständigt. Kanske ett maximum break rent av? Ju längre jag tänkte desto starkare blev tanken. Det var som en besatthet att se om han spelat in ett maximum break.

Lite senare satte jag mej vid datorn. Det visade sig att han avslutat matchen med just ett max break.

Detta kanske låter lite ovetenskapligt för att tolkas som telepati, men då ska nämnas att maximum break är ganska ovanliga. Det har genom historien sedan femtiotalet funnits 64 stycken. Av dem har Ronnie bidragit med 9 stycken. Känslan var så stark att jag inte kunde släppa den. Kanske är jag lite telepatisk.

------

Av övriga snooker-VM kan jag glädjas åt Liang Wenbos seger över Joe Swail. Det var gastkramande på slutet, och jag glädjs åt att jag hann se sista avgörande framet. 12-12 stod det. Båda var nervösa så de höll på att gå upp i limningen. Till slut efter otaliga missar vann Wenbo. Hans glädje var en riktig inspiration. Nästa match blir mot O'Sullivan. Inte lika mycket glädje då att vänta för Wenbos del.

Amarula tree

2008-04-27T15:49:00.001-07:00

Hörde den här på radion häromdagen. Fantastisk låt. Vem vill inte ha ett Amarula-träd? Amanda Jenssen imponerar stort med sin andra helt idolbefriade singel. Detta är ett verk av en självständig artist. Man blir glad bara man hör låten. Och ett glas Amarula skulle sitta fint.

Snooker-VM 2008

2008-04-27T15:33:00.000-07:00

Äntligen är evenemanget igång då! Vi har haft en intressant vecka så här långt. Alltid intressant med VM är att varenda en som kvalificerat sig får en liten extra market-place för sin karriär. I år hade tre kineser tagit sig in. Det var otippat. Lägg därtill en australiensare och det var det mest internationella snooker-året någonsin.

Vad gav förra veckan oss då? Kul att se Stephen Hendry visa form. Mark Allen ledde stort men tappade all självförtroende och förlorade. Hendry vidare. Murphy och Maguire vidare utan bråk. Ebdon vidare. Kinesen Liang Wenbo överraskade mot Doherty så den forne världsmästaren fick packa väskan. Mark Selby som spelat så bra i år och var andrahandsfavorit efter O'Sullivan var inte i bra form och fick stryk direkt av Mark King. Graeme Dott infriade inte förväntningarna och förlorade. Higgins gick vidare klart och verkade i bra form. Skulle han kunna behålla sin titel? O'Sullivan då? Ja, han var inte så bra, men mot en kines som inte verkade ha skallen i form var det inga problem. Självklart vidare.

Andra omgångens spel avslöjade några spelare. Inte bara Selby hade skrivit upp sig för mycket. Ding åkte på storstryk mot Hendry, vilket nog betraktades som en överraskning. Hendry spelade bra. Murphy åkte på ännu mer spö mot otippade Allister Carter, den blivande piloten. Murphy hade inte mycket att säga till om i den matchen. Higgins hittade aldrig in i spelet även om han drog ut på dödsstöten mot Ryan Day, den bästa walesaren för dagen. Peter Ebdon däremot hade inga problem utan vandrade vidare. Så är det i dagsläget. Ronnie och Mark Williams spelar och fortsätter spela imorgon. Ronnie leder med 9-7. Vi hoppas få med oss honom imorgon. Joe Swail spelar mot Liang Wenbo. Wenbo leder med 6-2. Joe Perry spelar med Stuart Bingham och Bingham är uppe 5-3. Vidare hade vi dagens skönaste: efter första ronden låg australiern Robertson under med 0-8. En total katastrof. Skotten Maguire hade allt flyt och alla rätt under gårdagens spel. Men idag svarade Robertson. Maguire vann visserligen ett par frames till till en början och vi hade 9-0 och 11-2, men Robertson spelade inspirerat mot slutet och vann de tre sista framesen. 11-5 inför morgondagens spel. Man kan ju bara hoppas han fortsätter sitt spel och vi får en spännande match, men särskilt troligt att han ska vinna är det ju inte.

Ny uppdatering snart.

För sent för Edelweiss del tre.

2008-04-16T18:08:00.000-07:00

Sista delen i min långa utläggning om Håkan Hellströms senaste skiva. Jag fastnade direkt, och sitter här i förhoppning om att få inspirerade kommentarer om den. Nu vet jag att min sambo lyssnat igenom materialet. Och med stor förhoppning också min namne och internetvän Savela. Jag hoppas på ett stort mentalt utbyte däremellan i den närmaste framtiden.

La Famiglia

2008-04-16T18:04:00.000-07:00

Vi kallar oss "Familjen" på vårt skiftlag. Vi har inga tajta band till varandra på något sätt, men vi har en jävla massa outtalde koder. Precis som i en rikigt familj alltså. Därför känndes det klockrent när Lars klagade på Pelle att han inte tog med en kaffekopp till honom från kontoret: "Ja, om det är så vi ska ha det inom familjen framöver..." Fantastiskt. Så mkt humor att man nästan inte kan vara där utan att skratta.

The cops don't need you, and man they expect the same...

2008-04-16T17:32:00.000-07:00

Bob Dylan filade ihop ovannämnda citat 1965, till den briljanta låten "Just like Tom Thumbs blues". Polisen han talar om befinner sig i ett korrumperat Juarez, gärna någon gång i förra seklet. Osäkert är när. Dylan tar lite litterära referenser till låten som antyder att det är en äldre historia än 1965, att beatpoeterna inspirerat honom i detta ordalag och händelserna i själva verket utspelas sent fyrtiotal- femtiotal.

Men han skulle likaväl ha kunnat tala om poliserna i Sverige anno 2008. Det jag skrev i bloggen inte för så många dagar sen: Åsa-Nisseland, det var inte skoj och glam. Det är så det är. Det är tråkigt, men sant. Polismyndigheten är inte bättre. Har ni hängt med i händelseutvecklingen i det där Englafallet så förstår ni vad jag menar. De är klåpare utan en tillstymmelse till kompetens. Chief Wiggum i Simpsons framstår som ett föredöme när han synas i sömmarna tillsammans med den svenska poliskåren.

Och varför har detta blivit? Ja, någonstans har det ju gått jävligt snett. Problemet är väl att Kling- och Klang-mentaliteten lever kvar i den svenska poliskåren. De ser sig som nån slags figurer i ett femtiotals-Sverige som försvunnit för femtio år sedan. De patrullerar på gator och torg och kan föreställa sig brott som snatteri och ficktjuveri. Men att faca verkligheten ligger inte för Svea rikes poliskår. Verkligheten har sprungit förbi dem med ett halvsekel. Det är de svenska poliserna som lever i Bullerbüland. Tyvärr existerar inte det landet.

Jag har inte kompetensen (dessvärre i likhet med polisledningen) för att komma fram till hur detta ska åtgärdas. Det är beklämmande iaf. Vi lever i ett otryggt land. Polisen är inget att ha. Ha baseballträet nära dig.

Mobiltelefonstrul

2008-04-15T16:56:00.000-07:00

Ursäkta en ovanligt personlig ton på bloggen ikväll, men jag har lite personliga issues att beta av. Idag tappade jag min mobiltelefon. Till en början trodde jag att jag bara glömt den, men senare på dagen uppdagades det att jag tappat den. På väg till jobbet. Och någon hade hittat den och ville lokalisera mig.

Imorgon ska jag till SFI-lokalen för att få tag på min mobil. Önska mig lycka till...

Irritationsmoment 22: arbets"kamrater".

2008-04-15T16:46:00.000-07:00

De senaste dagarnas skift har jag försökt upprätthålla en civiliserad hållning till mina arbetskamrater. I synnerhet en, vår materialman. Det har frestat på tålamodet, skall sägas. Det började tror jag, i måndags. Då framlade jag ett i alla meningar vettigt förslag på hur vi skulle jobba så jag slapp komma hem närmare tre på natten på torsdag kväll/fredag morgon. Han sågade förslaget innan jag hade avslutat min mening och sammanfattat fördelarna. Han hade inte ens lyssnat klart. Det var bara total diss. Då var jag arg.

Dagen senare, idag, eller igår blir det väl nu hade vi ett nytt trätoämne. Idiotrör skulle upp i min såg. Jag försökte halvprotestera eller halvklaga och halvt åberopa vett och sans och ekonomi. Utan att jag hade tagit till brösttoner var karldjäveln på defensiven och var aggressiv. Hade jag haft en hammare i handen hade den suttit ingrävd i hans skallben nu. Resten av dagen gick åt till meditation och yoga för att lugna mig. En sådan dag till och jag sitter på Kumlabunkern.

Till slut: Millenium-böckerna får en chans

2008-04-14T18:04:00.000-07:00

Ja, till slut, i brist på biblioteksbesök har jag tvingats på Millennium-trilogin av Stieg Larsson. Jag har läst kanske 180 sidor i första boken, och måste medge att det är väldigt lättläst och väldigt svårt att lägga ifrån sig. Jag antar att det finns en poäng i att Stieg Larssons böcker blev populära.

Eminem

2008-04-14T17:45:00.000-07:00

Jag ska göra något ovanligt här på bloggen. Jag tänkte hylla hiphoparen Eminem.

Ja, det kan för utomstående betraktare verka besynnerligt, men jag har alltid gillat Eminem. Runt 2000 var han min stora favorit. Det var då han var the shit inom musiken. Jag köpte det. Eminem hade en galenskap i sina texter som inte fanns någon annanstans. Det var åren innan jag totalt snöat in på Dylan skall för övrigt sägas.

Jag hade lyssnat på hiphop och rap rätt mycket från högstadiet och genom gymnasiet. Rätt sporadiskt. Men ändå. Jag lyssnade väl rätt sporadiskt till musik över huvudtaget på den tiden, till skillnad från nu. Cypress Hill var en tidig favorit. Ice Cube likaså. Men när Eminem dök upp var det som ett skynke föll. Äntligen hade genren fått sin ikon. Detta var mannen som skulle frälsa hiphopen!

Lite så kände vi väl, betydligt fler än jag. Eminem var inte bara vit, han blandade in tonårsnörderi i hiphopen, hans allt våldsammare texter var allt annat än traditionella och konsekventa drive-by shootings a'la West side-gangsta hip hop. Till och med Bob Dylan sa att om det var någon som gjorde något rätt inom musiken nuförtiden var det Eminem. Han stod för något helt annat. Något som förenade lika väl som det var så skruvat att man fortfarande kan ställa sig och skratta åt något bizartt stycke i hans märkvärdiga låtskatt. Relationen med hans fru hade resan igenom varit besvärlig, minst sagt. Den fick han med oss lyssnare på. Den märkliga "Stan" om ett psykotiskt fan lämnade nog ingen oberörd.

Nu alldeles nyligen laddade jag ned "Encore", hans senaste verk. Den hade fått halvdana recensioner och jag misstänkte att Eminem gick på halvlåga och hade förlorat sin inspiration. Till min glädje kan jag säga att jag hade fel. Låtar som "Brainman" och "Ass like that" tycker jag hör till det bästa och mest inspirerade han någonsin har gjort. Han är lika lekfull och cynisk som förr. Den arab-influerade accenten och intonnationen på "Ass like that" är värt hela inträdesbiljetten. Jag hoppas någon gång få se Eminem online, det vore något...

Regissör nr 4...

2008-04-12T15:48:00.000-07:00

4. Akira Kurosawa.

Japansk film hade ett stort uppsvep under efterkrigsperioden, det var nästan då den dök upp i allmänhetens medvetenhet. Under några år på femtiotalet hade japaner ideligen nominerats till bästa utländska film-kategorin i Oscarsgalan. Med Rashamon, dök den definitivt största av japanska filmtillverkaren upp: Akira Kurosawa.

Han var en diktator vid regissörsstolen, ofta kallad kejsaren, där han styrde med järnhand för att få allt att passa in i hans perfektionistiska vision. Akira Kurosawa var grundämnet för en demonregissör. Han hade influenser inte bara från Japan, snarare kan man påstå att hans influenser var vida spridda. Tolstoy, Ed MacBain, Dostojevsky och inte minst William Shakespeare hörde till de förlagor Kurosawa valde att flörta med. Kagemusha- spökgeneralen är till ex en ombearbetning av King Lear av Shakespeare. Vidare var regissören John Ford en cinematografisk förebild för Kurosawa som älskade bildspråket så hårt att han inspirerade hela nya generationer av filmare. Sergio Leone använde t.ex. mycket av Kurosawas bildspråk i Yojimbo till att skapa sin egna spaghettivästern-genre. Star Wars-regissören George Lucas byggde vidare från Kurosawas verk till sin historia, likaså.

Kurosawas filmer prisades, och med all rätt. Han var ett sällan skådat snille i regissörsstolen. Många är de allt för sällan sedda filmer han bär ansvar för. För alla de halvhjärtade förblir han dessvärre bara Sju Samurajers skapare.

601:a inlägget.

2008-04-12T15:47:00.001-07:00

Ja det var ett jubileum här sist, något jag inte noterade. Det är ju kul att det blivit så många inlägg. Men tusen ska det väl bli innan den här bloggen drar sitt sista andetag... Jag har många ämnen kvar att beta av... samt många som säkert kan återkomma...

Åsa-Nisseland

2008-04-03T19:50:00.001-07:00

Jag har fått klart för mig att tyskar såg på Sverige som Bullerbüland. Ett Astrid Lindgrenskt småsamhälle utan problem. En idyll. Det känns som de får anledning att revidera den uppfattningen lite. Det var ju det här gräsliga mordet i Arboga. Och svensk polis som skämde ut sig med sin inkompetens... Tyskarna satte kaffet i halsen, visste inte om de skulle skratta eller gråta. "Die Schweden!" skulle de ha sagt. Ja, man får väl samskämmas. Det är ju inget annat.

Astrid Lindgrens Bullerby är inte svenskhet egentligen. Vad som är Svenskhet är Åsa-Nisse. Klåpare som inte vet vad de håller på med. Inkompetens. Klantarslen som kör på ändå och hoppas att det går bra. Det är inte bara mitt kära företag. Det är så här i hela detta land. Folk som gör ett jävligt dåligt jobb och inte har någon koll på hur de ska kunna göra bättre.

Varför Åsa-Nisse? Jag skulle lika gärna kunna kalla det KAlle Anka-land. Fast det här är inte Kalle Anka-land. Detta är Åsa Nisse-land. Det är grejen. Åsa-Nisse är svensk. Han är en jävla klåpare, ett skämt. Myndigheterna som försöker stoppa honom är ett ännu större skämt. Detta är Sverige och vi sitter alla här och skäms.

För sent för Edelweiss, del två.

2008-04-03T18:50:00.000-07:00

Jag har givetvis inte släppt denna platta ännu, den platta som jag redan spår kommer segra i kategorin årets skiva på diverse prisutdelningar, såväl som här på bloggen. För vem ska kunna toppa detta?

Håkan Hellström har gjort sitt tredje mästerverk, så långt kan vi konstatera. Det känns inte riktigt rättvist att jämföra dem eller rangordna dem. "Känn ingen sorg för mig Göteborg" är ju den bästa debutskivan av någon svensk och "Det är så jag säger det" är så övermäktigt bra att det kan vara den bästa svenska skivan. "För sent för Edelweiss" lyfter Håkan en tredje gång, upp på fem plus. De två andra skivorna då? "Ett kolikbarns bekännelser" håller god klass, stundvis rent av hög, men når inte upp till riktigt samma nivå. Vissa låtar är toppklass, men en hel del är inte riktigt lika starka. En svag fyra, alt en stark trea. Sen har vi "Nåt nytt, nåt lånat, nåt gammalt, nåt blått" som är ett uppsamlingsheat för gamla leftovers. Och känns lite så, även om det är bättre än det mesta som produceras i musiksverige. Allt för stor del av skivan är lite leftovers-känsla. Somliga spår känns överflödiga. Tre plus. Max. Kanske vore 2.5 närmare sanningen.

Och med dessa skivor som de senaste hade man kunnat frukta att Håkan skulle tagga av och finna sig i sitt fack, vara nöjd. Men icke. Han höjer upp insatserna till nivå av sina två första album, och går omedelbart upp i ledningen i musiksverige, förbi liknande artister som Moneybrother som firat stora triumfer i hans tysta tid.

Jag skulle vilja lyfta fram en låt, även om jag fastnat för så många. "Tro och tvivel" är låten jag har lyssnat på säkert 20 gånger nu under de här tre-fyra dagarna. Den är en blivande klassiker. Jag älskar den galopperande rytmen, det frejdiga berättandet, flödet. Helt fantastiskt. Livsglädje var ordet. Och om det har undrats över tidigare, här bevisar Håkan sin stora låtskrivartalang på fullt allvar. Om han tidigare setts som en briljant musiker så bör han nu räknas in bland de stora av Sveriges låtskrivare: Ulf Lundell, Plura Johnson, Cornelis Vreeswijk, Dan Andersson, Evert Taube, Jocke Berg, Carl Michael Bellman får sällskap av en yngre generation.

Townes Van Zandt

2008-04-02T16:58:00.000-07:00

"Townes Van Zandt is the best songwriter in the whole world. And I'll stand on Bob Dylans coffe table in my cowboy boots and say that!"

Ja, så sa han, countrylegenden Steve Earle angående sin kollegas skicklighet vid låtskrivarbordet. Nog för att jag kan tycka han överdrev en del. Ingen är ju trots allt bättre än Bobby D. Några kommer förvisso nära, men genom kombinationen av text och känsla svävar Dylan ut och gör sig ett nummer för stor till och med för genier som Leonard Cohen. Men Townes Van Zandt skall nämnas i sällskapet, så mycket ger jag Steve Earle.

För övrigt är det inte svårt att se att Van Zandt mest ses som en obskyr artist här i Svedala. Med sin breda Texas-dialekt och sitt Dylan anno 1963-sound har han säkert inte lätt att skaffa vänner. Den kombinationen måste höras för att förstås. Men om man bortser från ytan och går mer på djupet, dissekerar låtarna hittar man guldkorn. Karln är gjord av äkta och sann poesi. Han tycks vårda sina poetiska klockrenheter tydligare än Dylan som spretade ihop allt som dök upp i huvudet de åren, det finns en genomtänkthet hos honom som mer påminner om Cohens låtskatt.

Jag tar exemplet "Quicksilver daydreams of Maria" (och vilket guldkorn till låttitel är inte det?!) från 1968 som inte så litet påminner och för tankarna till "Visions of Johanna", inte enbart av kvicksilvrets skull (ni vet: Quicksilver, Mercury mouth?).
Ta nedanstående textrad från Quicksilver daydreams och fundera hur Visions går:

"Well, the diamonds fades quickly
when matched to the face of Maria
All the harps they sound empty
when she lifts her lips to the sky
the brown of her skin makes her hair
seem a soft golden rainfall
that spills from the mountains
to the bottomless depths of her eyes"

Som ni ser; detta är ingen vanlig låtmakare i arbete. Det finns klara likheter, men karln är skicklig. Jag har dock fortfarande bara hans debutalbum, så jag får ge mig ut och leta mer Townes Van Zandt. Bästa låtraden äger dock ännu Dylan, han har en hel arme av bästa citat där uppe, men nummer ett är ändå: "The skeleton keys howls trough the bones of her face", tätt följd av min kära underrubrik: "Then they'll kill him with self-confidence after poisoning him with words" och "The cops don't need you and man they expect the same", eller "One day you'll be in the ditch, flies buzzing round your eyes, blood on your saddle". Ja kära nån. Dåligt att komma på ett sånt ämne. Jag skulle gärna göra mig en karriär att göra listor på bästa låtrader, det får vi fundera på i framtiden. I svenska ögon så lär inte Tomas Ledin ligga bra till. Däremot lär Håkan HEllström ha några sköningar på lager, tillsammans med Lundell, Cornelis och kanske otippat Evert Taube.

Att hoppa på ett tåg som gått för länge sen...

2008-04-01T18:16:00.000-07:00

Jag medger: jag är inte den mest nydanande människan här i världen. Jag hakar på trender när de upphör vara trender. Jag undviker medvetet millenietrilogin bara för att majoriteten av folket läser dem.

Kent hör till den grejen. Jag gillar mkt de gjort. Fast absolut inte allt. Kent känns fortfarande som grejen. Jag måste göra mig av med dem. MEn deras senaste skiva, hur o-Tonisk till soundet den än var, måste jag medge, diggade jag. Några låtar var som vanligt totalt blasse. Men Generation X var bra, Ingenting gillade jag och framförallt Columbus var makalöst bra.

Kent har haft sina stunder. Lyssnar i skrivande stund på Palace & Main. Som är så jävla bra. Och har Sveriges bästa inledningsrad:

"Jag sköt en DJ sent igår."

Till dig Moa, som allt annat.

3 vackra år...

2008-04-01T17:50:00.000-07:00

Jag ska för en gångs skull bli lite privat här på bloggen. Det hör till undantagsreglerna, jag vet. Privat hör inte hemma på en blogg som sysslar med folkbildning. Men detta är ett viktigt installment i folkbildningens Sverige. Det hör inlägget tillhör Moa.

För tre år sen, detta exakta datum mötte jag min framtid. Jag och min förtappade själ hade som vanligt nattsuddat, men den kvällen stötte jag på en kvinna som var svår att passera. Jag sökte en människa och fann en själ, för att parafrasera Edith Södergran inte så lite. Vackra Moa, med en själ så vacker att det gör ont att tänka på dig ibland... Du blev min. Till slut efter en massa turer där vi reste till varandra blev du äntligen min.

Jag har aldrig hävdat att jag varit en bra pojkvän. Jag har varit dålig egentligen. Pratat med tjejer på internet när du sovit, druckit mer än jag borde, flirtat... Du vet. Så som jag kan vara. Men en sak ska du veta. Kärleken till dig har aldrig sinat. Du är det vackraste jag någonsin träffat. Hur du kan älska en stolle som mig övergår mitt förstånd. Nu firar vi tre år tillsammans. Det är ren och skär lycka det. Låt oss hoppas på många fler fina år tillsammans. Jag längtar redan.

Kyss.

För sent för Edelweiss...

2008-03-31T17:11:00.000-07:00

...heter ju Håkan Hellströms senaste skiva. Och vilket briljant namn det är. Han har nog hittat en av de bättre skivtitlarna på svenska någonsin där, herr Hellström. Resten av låttitlarna är lika klockrena, en som direkt fastnade för ögonen var "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger". Briljant.

Musiken då? Jovars. Det låter Håkan. Har lyssnat igenom det några gånger, fastnat vid några låtar, så som de redan nämnda, Tro och tvivel, hiten En lång lång tid, och kanske någon mer. Vid en tidig lyssning märkte jag inte så mycket som var märkbart, men vid några genomlyssningar börjar man ana att Håkan har gjort sitt bästa album sedan Det är så jag säger det. Kan det rent av komma upp i samma klass? Vi får avvakta och se. Det är helt klart det starkaste svenska albumet i år, än så länge.

Bloggtonistiskt manifest

2008-03-19T18:03:00.000-07:00

Jag blev häromdagen utskälld och hånad på en blogg , hade motsatt mig några ståndpunkter bloggskrivaren gjorde. Jag argumenterade emot, så som jag vet att det är legalt att göra i demokratiska traditioner. Jag blev i själva verket dräpt med personangrepp som hade fått Schulman att rodna. Det kändes hemskt. Ett slags demokratins död. Där skriver jag troligtvis inte igen.

Här däremot, vill jag lyfta för demokratin. Det som är syftet med denna blogg är det mest demokratiska av alla: folkbildning. Jag syftar att med min blogg lyfta upp Sveriges stackars obildade en nivå eller två. Det är enbart genom denna folkbildning vi kan få till stånd nåt bra i detta karga land. Och, det ska sägas: har ni divergerande uppfattning i valfritt ämne så står det er fritt att kritisera mig och verifiera min uppfattning så mycket ni vill, allt utan att jag hoppar på er person och gör nedlåtande kommentarer.

Självklart ska ni rätta mig om jag kommer med klockrena faktafel. Jag vill inte påstå att jag snokar runt på folks bloggar allt för mycket, har ju mina favoriter, dem finner ni till höger, någon till jag kollar då och då. Sen kan jag få ett ryck och ge mig in bland okända bloggare. Hittar lite tokigheter då och då, och självklart anmärker jag på detta som magister jag är. Och ja, jag är magister, så det är linjalen som kommer fram vid faktafel, inget hymmel om den saken. Har bland annat tillrättavisat märkliga påståenden om att Dylan skulle ha spelat in "Stuck in the middle". Sånt blir det nedslag på direkt. Sen kan jag ha ÅSIKTER om smak också, t.ex. på vad som är bra musiksmak eller inte, och jag kan vara dålig på att markera att det är åsikter och inte sanningen, men det är åsikter, givetvis, det borde man förstå, ty det existerar inget absolut rätt och fel i det fallet.

På den här bloggen är det dessa åsikter tillhörande undertecknad som styr. De kan vara provokativa, men de är kanske underhållande iaf? Det är de åsikterna som räknas iaf. Kritisera dem och vi får gå i polemik. MEn jag lovar: Jag kommer aldrig att gå till personangrepp för dens skull. Skriv ni bara. Tack för ordet.

Carro Klüft lägger av med sjukamp + andra sportnyheter

2008-03-18T18:50:00.000-07:00

Jo, jag såg det nu nyligen. Carolina Klüft ska lägga av med sjukamp. Världen bugar. Det känns skönt. Jag har hatat Klüft så mycket... Här är en lista på skönaste svenska karriärslut:

1. Per Elofsson
2. Tomas Brolin
3. Gunde Svan
4. Stafan Holm (när det kommer)
5. Henrik Larsson (vid sista landskampen)

Tack ni kära svenska idrottsmän att ni la av till slut att jag slapp hata er till den dag ni lämnade jordelivet.
-------

För övrigt har ju Elitseriens kvartsfinaler nått slutmålet. Ja nästan iaf. Frölunda-Färjestad håller ju på än, och jag tror det blir två matcher till. Som fd Karlstadbo känns det ju tvingat att hålla på Färjestad, men jag är svag för Tomi Kallio i Frölunda, det ska medges.

För övrigt glädjer det mig att MoDo är borta. Djurgården likaså. De har aldrig varit mina kompisar. HV vidare funkar bra för mig. Linköping ser jag gärna att de åker ur snarast.

Ny bok

2008-03-18T18:43:00.000-07:00

Nu har jag släppt Vibeke Olsson. Istället ger jag mig på nästa mål, Robert Harris "En ängel i Archangelsk". Hittills är jag imponerad. Harris har aldrig svikit mig. Han skrev en bra pseudohistorieroman i "Faderland", han skrev en bra historisk roman i "Pompeij" och han har skrivit vad som verkar en bra roman om Sovjet och Stalin i "En ängel i Archangelsk". Utan att gå ner mig för djupt i detaljer så är det som Harris gör så bra, att han väcker intresse för detaljer, för personer man inte hade koll på så bra. Och historiskt korrekt är han. Det ska tala för honom. Ta bara en sån som Laurenti Beria. Han var chef för underrättelsetjänsten i Sovjet på femtiotalet, vid tiden för Stalins död. Till en början sågs han som en efterträdare, några månader senare var han borta, utrensad. Och kanske lika väl: i Berias hem hittades spår som visade att han mycket väl kan ha varit seriemördare. Dessutom skröt han om att han tog död på Stalin. Iofs inget ont med det, psykopater som dödar psykopater, eller hur? Bra och fascinerande bok. Och nu kan jag mycket mer om Sovjets historia.

Dagens fakta:

2008-03-17T19:57:00.000-07:00

Molotov-cocktail

I normala fall en glasflaska, fylld med bensin eller etanol eller liknande flambar vätska. I änden en stubin av tyg. Antänd och kastad skapar den sålunda ordentlig oreda.

Namnet Molotov-cocktail kommer av sovjetiske utrikesministern under andra världskriget, Vjatsheslav Molotov, som i radiointervjuer hävdade att Sovjet inte bombade Finland under vinterkriget utan släppte matleveranser. Dessa bombningar döpte de kvicka finnarna om till "Molotovs brödkorgar". För att till fullo bjuda igen denna generositet från Sovjets håll så kom finnarna på den strålande idén att bjuda tillbaka med drickat till denna middag, och skapade sålunda de s.k. "molotov-cocktailsen". Ännu ett utslag för finnarnas obändliga dödgrävarhumor.

schlagerdebaklet.

2008-03-16T17:29:00.000-07:00

Jag blev upprörd igår för att jurygrupperna inte röstade som jag spått. Folket var hyfsat i takt med hur jag tänkt ut det men juryerna... de borde läggas ner. Man vet ju inte vem som har suttit i en sån där smutsig jury... Charlotte Nielsen vann tyvärr. Sanna Nielsen borde ha vunnit. Så är det. Och jag förstår inte varför ingen såg Amy Diamond...? Hon var överlägset bäst igår kväll.

Årets schlagerfestivaltips

2008-03-14T12:13:00.000-07:00

Så, kvällen före den stora finalen är det dags för årets stora prestigematch: nämligen att spå hur det står till med svenska folkets musiksmak. Fast för maximal utdelning i detta så är det ju inte bara svenska folkets åsikter man ska ha en koll på: även jurygrupperna spelar in. Där är det omedelbart svårare. Jurygrupperna kan väl sägas av hävd vara a) traditionalister, b) Eurovision-tänkare c) lokalpatrioter. Detta mixtrar till kalkylen lite, minst sagt.

Jag tror jag tänker så här i år: att Carola försvann är väl en smula otippat från början, och det skall nog snarast ses som en tanke mot Carola snarare som än förlängning i traditionen rösta bort traditionalisterna, även om det kan ha spelat roll. Skulle man följa det tänket är det SAnna Nielsen och Charlotte Perelli som borde få det svårt men jag tror inte det. Jag tror det finns en inneboende reaktion mot detta i jurygrupperna. De vill värna traditionell schlager, och kommer att visa det. Dessutom har de båda damerna finalfältets starkaste låtar, och pole position rent spekulationsmässigt i diverse medier. Jag tror båda bidragen går starkt hos jurygrupperna. Samma sak med BWO och Linda Bengtzing som gjort några starter de senaste åren. Nykomlingar svämmar det över av: Sibel, Christer Sjögren, Rongedal, Amy Diamond och Frida vilket mer än nog täcker upp för att det inte ska finnas bara ett "fräscht" alternativ att rösta på. Den faktorn är därmed borta. Nordman är i en kategori för sig, de har en start nyligen men annars känns de hyfsat nya på banan och är ett etablerat band.

Hur röstar folket? Det finns stora variationer i musikstilar: vi har allt från dansbandsschlager, via hip hop, mycket är disco, några ballader. Nordman står ensamma för etnotraditionen som är alltjämt poppis. Traditionell schlager finns här i viss mån med Linda Bengtzings bidrag. Intressant är att notera att rockbidragen gått och hängt sig någonstans efter förra årets stora år. Alla kan givetvis inte rösta på allt, och alla gillar inte allt. Dock kan man rösta ofta. Och somliga röstar oftare än andra i denna märkliga demokrati. Jag ger en slant på att småbarnsfamiljer har typ tiodubbla makten mot normalmänniskor i en sån här demokrati. Fördel Amy Diamond t.ex.

Alla kan inte gilla allt: hur många etnonissar finns det där ute? Hur ofta röstar de? Det finns för dem ett bidrag att rösta på. Tradschlagern är nära förknippad med discot och där finns egentligen lite för täta kopplingar för att det ena ska utesluta det andra: alltså kan inte Linda Bengtzing tro att hon kan sno åt sig alla de rösterna. Hon har många konkurrenter i discogenren: Bwo, Amy Diamond, Charlotte Perelli. Bland balladerna är det ju troligen Sanna Nielsen som med den starkare och lyssningsbara bidraget drar det långa strået före Sibel.

Många faktorer att väga in sålunda. Men så här tror jag det går:

10. Frida Muranius feat. Headline. Detta är bidragets udda fågel. Tack vare en svag delfinal är de i Globen. Jag vägrar tro att det har ändrats med musiksmaken så mycket att detta plötsligt skulle vara populärt. Får de spräcka nollan (kanske region Skånes jurygrupp?) så ska de vara nöjda över en väl genomförd schlager.

9. Rongedal. Ja, bröderna var kul och det roligaste var att de slog ut Carola. Här har de dock kommit i ett sällskap med starkare discolåtar som de konkurrerar med. Jag tror de står sig ganska slätt. Lite ströpoäng lär det dock trilla in, det är jag övertygad om.

8. Sibel. Hon har fin utrstrålning och en fantastisk röst, låten är dock inte jättecatchy. Det talar emot den i globen. Hon kämpar i ett uptemposällskap där endast Sanna Nielsen drar ner tempot. Risk för dålig startnummer kan göra att folk glömmer den. Får lite poäng här och där.

7. Nordman. Lär få in lite folkröster, och en och annan jurygrupps poäng uppe i kalla nord, men det blir inga förstaplaceringar, det kan vi vara så säkra på. Kör etnospåret ända in i mål på en hedrande sjunde placering.

6. Linda Bengtzing. Det här var en catchy dänga kommer många att tänka, fast det fanns bättre. Gott om röster till Bengtzing, även om jurygrupperna inser att det aldrig håller i globen. Det blir bra det.

5. Christer Sjögren. Christers udda fågel plockar hem en hel del poäng, såväl i jurygrupper som insett att ett sånt bidrag skulle vara tiptop i Europa, samt hos folk som snart lärt sig älska såna här tokiga galenskaper lika mycket som litauer och montenegrer (Uh, heter det verkligen monteneger?). Men så långt har vi inte kommit i civiliserandet av detta land än.

4. BWO. Gör ännu en stark schlager utan att nå ända fram. Hoppas jag. Deras bidrag var i mina ögon inte så märkvärdigt, och det slåss mot starkare varianter i framförallt Perellis låt. Men många jurygrupper kommer falla för föga och risken är att det trillar in betydligt med folkröster också. Jag tror på denna placeringen.

3. Amy Diamond. Min vilda gissning. Jag tror många bländas av hennes unga energi. Dessutom är låten jävligt catchy... Mer än många andra. Detta ger att både jurygrupper och folk charmas. Lägg därtill at hon har stora skaror röststarka förespråkare. Kan rent av nå högre, eller avsevärt lägre. Min akilleshäl på listan.

2. Charlotte Perelli. Jag förstår inte mer än att hon är favorittippad och att hon har en catchy refräng. Mer än så vet jag inte. Jag tycker hon ser ut att vara sminkad som en hora, hon har en alltför traditionell schlager för att den ska komma nånstans i Europa, hennes verser är svaga. Men som sagt, jag tror hon hamnar här uppe i allafall. I värsta fall, ett snäpp högre upp än jag gissat. Risken finns.

1. Sanna Nielsen. Bästa låten måste få vinna i år åtminstone! Ja, jag tror att folket ger henne segern. Hon kommer ligga bra med, men folket kommer ha henne som etta och hon kommer vinna. Att tippa Sanna Nielsen i topp känns jävligt märkligt. Men bra.

Så utvärderar vi på söndag.

Regissör nr 5...

2008-03-06T17:41:00.000-08:00

5. Stanley Kubrick. Självklart ska karln in på listan. Och högt upp därutöver. Här hör han hemma. Kubrick var en egensinnig regissör. Han avskydde att flyga, vilket var huvudanledningen till att hela Full metal Jacket spelades in i Storbrittanien.

Genom sin karriär gjorde Kubrick blott brilljanta filmer. Han var en samvetsgrann regissör som inte släppte skit ifrån sig hursomhelst. Projekten kunde ta enorm tid innan Kubrick var nöjd med slutprodukten. Och eftervärlden kan knappast klaga på slutprodukterna. Det varierade oändligt från genre till genre, men slutprodukten var alltid högkvalitativ. Visst, han fick aldrig någon Oscar, vilket är en skandal, men kika på listan på filmer karln har skapat:

The Killing
Paths of Glory
Spartacus
Lolita
Dr Strangelove
2001: ett rymdäventyr
A clockwork orange
Barry Lyndon
The Shining
Full metal jacket
Eyes wide shut

Har någon regissör ett mer felfritt cv? Jag tror inte det.

Ny Dylananalys kanske?

2008-03-04T18:45:00.000-08:00

Jag har ju inte haft så mycket kreativa projekt sista tiden. Det känns nästan som jag borde ta tag i en Dylananalys rent av. Det tar ju en sjukt lång tid samtidigt som jag får chans att briljera i min bästa gren: dylanologi. Men jag är helt lost vart jag ska vända blicken denna gång. Något säger mig att jag nästan borde ge mig på Time out of Mind. Nu har de tio nödvändiga åren av kontemplation gått för att albumet ska ha fått chansen att mogna och få bouqet. Men andra tankebanor för mig mot Nashville Skyline eller varför inte Planet Waves. Jag är medveten om att Blonde on Blonde och Highway 61 Revisited-förespråkarna ligger sömnlösa och har gjort så i år nu. Men jag misstänker att jag inte vågar ta i de projekten riktigt än. Några tips min stora och trogna läsarskara?

Dagens musik

2008-03-04T18:41:00.000-08:00

Otippat nog väljer jag Ringo Starrs (ja ni hör ju hur otippat det här är): Liverpool 8. Otroligt nog bra. Otroligt medryckande. En berättelse om en resa från Liverpool ut i världen. Fantastisk refräng. Att jag någonsin skulle hylla Ringo Starr här på bloggen hade jag nog aldrig trott. Det var nog den siste av beatlarna att hylla. Lennon var ju begåvad, Harrison den mest underskattade och McCartney kunde sitt låtskriveri, även om han var en tomte, men Ringo Starr? Ringo Starr?!

Kungamordet

2008-03-04T18:22:00.000-08:00

Jo det går ju en rätt uppmärksammad tv-produktion i SVT nu vid det intrikata namnet Kungamordet. Mest spekulativt smaskens har det blivit i löpsedlarna med tanke på temat: kvinnomisshandel. Storyn i korthet är denna: sossarna förlorar valet, och statsministern har inte vett att avgå. Sakta planeras en palatskupp kring honom, där förre finansministern skulle bli partiledare. Problemet är att denna finansminister är en otäck psykopat (skickligt och oroväckande trovärdigt spelad av Reine Brynolfsson) och kvinnomisshandlare. Hans fru får ta törnen av valförlusten redan i del 1 om man säger så.

Det är Hanne Vibeke-Holst roman som ligger som grund till serien, den har jag inte läst. Ej heller sett uppföljaren Kronprinsessan. Del 1 och 2 var otäckt trovärdiga i sin skildring av mäns våld mot kvinnor och det tysta samförstånd som ingår i den sortens destruktiva relationer. Det var obehagligt på riktigt, något man sällan kan se på tv idag. Det trovärdiga accentuerades av suveränt skådespel av Marie Richardsson (som hustrun Linda) och redan nämnda Reine Brynolfsson (som psykopaten Gert).

Problemet började uppstå nånstans i avsnitt två. I avsnitt tre hade problemet tagit över serien och det kändes som man såg på nån slags sit com av extremt dåligt märke. In hade manusförfattarna vävt in en historia om hederskulturer och multi-kulti. Många scener var så skrattretande att det stramade väldigt mot de obehagliga scenerna av misshandel att man inte visste om man skulle skratta eller gråta (bokstavligen). Vidare hade man gjort partiledaren till en så stor tomte så att hans tal till partikamrater i del två råkade bli den roligaste scenen som hittills har visats i svensk tv 2008. Staplandes floskler som småbarn staplar lego gjorde han allt för att förstärka politkerföraktet. Det gick så långt att jag insåg att om jag haft de två att välja mellan hade nog till och med jag röstat borgerligt. I avsnitt tre fortsatte travestin och havererandet av en till början lovande serie med att invandrartjejen hamnade i säng med psykopaten (jo jävligt trovärdigt hör ni) varpå hennes bindgalna släktingar efter att hon avvärjt psyko-Gerts framfusighet försökte dränka henne till hora-rop. Helt plötsligt hade serien blivit en enda stor pekoral. Sorgligt SVT. Ska bli intressant att se upplösningen...

Vibeke Olsson

2008-03-03T18:29:00.000-08:00

Jag läser för närvarande Vibeke Olssons "Skumningens nådetid" om en lägerprefekt i antikens Rom som förlorat sin hustru som tagit livet av sig. Jag gillar verkligen Olssons sätt att skriva, redan förra boken om antika Rom jag läste av henne hade något extra över sig. Hon liksom väver ihop minnesbilder och nutider, och ändå lyckas man ha sinnesnärvaro nog att hänga med i virrvarret. Det är skickligt skrivet som sjutton. Jag är imponerad som fan.

Regissör nr 6..

2008-03-02T15:49:00.000-08:00

6. Sergei Eisenstein.

Självklar på listan. Om inget är känt om Eisenstein är ju iaf hans scen med barnvagnen i trappan från Potemkin vara med. Han gjorde även filmer om Ivan den store (förskräcklige). Skapade även filmer som Strejken och Oktober. Han samarbetade även med ickesovjetiska filmskapare.

Han arbetade i ett slutet kommunistiskt land som konstnär men har ändå gett filmen ett uttryck som är svårt att värja sig ifrån. Mycket är osagt om Sergei Eisenstein. Låt oss hylla honom.

Melodifestival del 4

2008-03-01T13:08:00.000-08:00

Nu går det enligt ritningarna... Charlotte Perelli och Linda Bengtzing till final. (kräk) Sibel och Nordman till andra chansen. (Nordman?! Deras bidrag var ju skitkasst!) Jag hejade givetvis på Sibel. Hehe kul fakta: Niklas Strömstedt (alias the joker) kom sist. Snart får vi sparka Christer Björkman så hårt vi bara orkar i röven....

Hemma själv

2008-03-01T10:47:00.000-08:00

Så satt man har själv vid datorn. Sambon är och ser Kent i Karlstad och sover över där. Kul för henne, mindre kul för mig. Nåja. Jag har ju iaf melodifestivalen (ha).

Ny bok: I huvudet på John McEnroe

2008-02-21T17:11:00.000-08:00

Jag har för närvarande släppt både Caesar och Dylan. Fokus för mitt intresse nu är John McEnroe, den amerikanske tennisspelaren. Boken jag läser är våldsamt intressant, ett slags idrottsjournalistik man bara kan sukta efter i dagens Sverige. Författaren drar paralleller till kultur, musik, historia, ja allt. Våldsamt lärorikt. Så ska idrottsjournalistik se ut i mina ögon. Men där är vi inte. Vi är nere på nåt slags Nazi-Tysklandsnivå i det här landet.

Okej. McEnroe är jag egentligen nästan lite för ung för. Jag minns honom vagt från min ungdom som en karaktär som gjorde så som man inte fick göra. Jag var intresserad av tennis som litet barn, troligen tack vare McEnroes vildsinta stil. Som sex-sju-åttaåring satt jag och förde statistik över Tennisrankingarna. VAr det någon som sa Aspergers? McEnroes alla utbrott påminde mig själv om mitt eget hetsiga temperement. Inte gjorde det saken sämre att han spelade den vackraste tennisen i världshistorien. Parallellerna till Snooker är rätt givna, och jag har redan utsett Ronnie O'Sullivan till dagens McEnroe. Likheterna är slående.

Lost

2008-02-20T18:11:00.000-08:00

Ja, det är en serie man inte vill ge upp på hur förvirrande den än blir. Och om man inte trodde att man förvirrats nog så har manusförfattarna några ess kvar i rockärmarna. Jag vet inte om jag nånsin stött på nåt liknande. Att de lyckas förvilla i så många år. Det är ju ofattbart. Och jag fortsätter kolla...

"En besvikelsens dag"

2008-02-20T18:03:00.000-08:00

Dagens helt klart roligaste: på jobbet hade en chefsperson varit och sprungit när vi hade kafferast vid tio igår kväll. Han blev bestört över att ingen var ute och jobbade. Idag kom mycket riktigt ett mail angående ärendet, rubricerat enligt ovan klatschiga och nästan pretantiösa uttryck. En besvikelsens dag. Jotack. Varför inte gå hela vägen och kalla det "En sorgens dag"? Men för oss knegare är varje dag av krångel och saker som inte åtgärdas som de ska en besvikelses dagar, det vill säga varje dag man kliver upp och går till jobbet. Lite att tänka på.

Privatlivet lite kort

2008-02-19T18:34:00.000-08:00

Bortsett från det intressanta med Dylanfilmen händer inte mycket just nu. Idag hade jag en dag när jag skulle kunna ha fått mycket gjort på jobbet, var sjukt laddad, som inför en VM-final, men ödet ville annorlunda: det började med att jag fick skrota närmare 1,5 ton. Över fem timmar tog det företaget så efter det var arbetslusten nere på noll. För övrigt ser jag fram emot helgen. Ska bli kinamat på fredag. Det blir gott det.

I'm not there

2008-02-19T17:43:00.000-08:00

Ju mer jag läser om den här filmen desto ivrigare vill jag se den. Vad som till en början lät så skogstokigt och Dylannördiskt att det kändes som något för de närmast sörjande (mig medräknad) dylanologerna, har ändrats helt och hållet. Filmen har unisont, ja unisont, hyllats av i stort sett kreti och pleti. Helt otroligt. Det är ingen liten bedrift han rott i land med Todd Haynes, som jag enbart är bekant med genom "50-talsfilmen" "Far from heaven", som var skickligt gjort och verkligen kändes gjort på femtiotalet, bortsett från temat som känns som att det fastnat rätt fett i filmcensuren då.

"I'm not there", titeln anspelar på en Dylanlåt som aldrig getts ut, skapad i samma tidevarv som Basement tapes, dvs 1967, verkar vara något så unikt som en de facto nyskapande film. Haynes hela mål med filmen är att totalt omdana biografifilmen, ett inte så litet mål. Han ror, om man ska döma efter den samlade kritikerkårens omdömen, i hamn projektet med råge. Grejen med filmen är ju som bekant att sex olika skådisar gestaltar Dylans sidor och identiteter. En mångfasetterad artist som Dylan räckte det inte med en skådis för. Haynes skaffade sex, bla en liten svart pojke och Cate Blanchett, en kvinna. Hur går detta ihop? Ja namnet Dylan nämns inte. Alla karaktärerna är Dylan men de bär olika namn, t.ex. dyker poeten Rimbaude upp i Ben Whishaws gestalt, men missförstå inte: Rimbaude är Dylan. Lika mycket är Richard Geres Billy the Kid som åldrad (eh? jo) revolverman Dylan. Verkar svårt att förstå? Ja jag har inte sett filmen så jag kan inte förklara. Men jag längtar efter att sätta tänderna i detta hopkok som liknar en Dylanlåt av de mest episka proportioner, tänk gärna Desolation Row eller varför inte Tangled up in Blue. Vad som är mest förvånande nu är att Haynes inte fått någon regissörsoscarsnominering för sitt märkliga verk. Vi får återkomma i ämnet känner jag.

Melodifestival

2008-02-16T17:36:00.000-08:00

Ja ikväll var det dags igen: inför en snitslad bana lyckades Carola och Andreas Johnson gå på en mina. Helt otroligt. Jag glädjs ungefär så som en Toni glädjs när Sverige förlorar i valfri idrottsgren. Det var patetiskt. Deras låt var ändå inte superbra. VArför i hela helvete har de blivit så uppskrivna? Jag förstår det inte. Schlagerbevakaren Markus LArsson på Aftonbladet bevisade att han inget kunde om musik och skrev en stor hyllning till låtens ära. Kanske kunde det vara årtiondets schlager om man fick tro Larsson. Jag var inte så lättlurad. Jag lyssnade istället. Ganska halvkass deltävling även om den hade sina höjdare. Kebabpizza har man ju blivit sugen på . Och så. Mest för att det var kul. Däremot är jag glad att Sanna Nielsen gick vidare. Hon var överlägsen ikväll..

Porr

2008-02-07T18:10:00.000-08:00

Jag hörde ett radioprogram idag. Det gick ut på att förhöra diverse människor i en del frågor för att programlederna skulle lista ut vilken partitillhörighet de hade.

Den avgörande frågan handlade om huruvida de tillfrågade tittade på porr. En enda person sa ja. Och jag hade redan förutspått det. Det var patetiskt. Ingen av männen erkännde sig till porrtittarna, men när första kvinnan dök upp så var det givet att hon skulle vara en engagerad. Programledarna till och med jublade.

Jag är inte alls övertygad om att de gjort detsamma om en man erkänt att han var en porrare. Jag är ju en liderlig person och ständigt får man höra hur man gjort fel, men det är ju åt helvete till. Fast mest arg är jag ju på vårt land så som det är. Kvinnor uppmuntras i sin sexualitet så att de applåderas när de erkänner sin porrkonsumtion. Män däremot? Ja ni kan gissa vad som händer dem. Stening och korsfästning är ju gamla straff, men vem vet att man inte utmäter dem? Det märkligaste är att kvinnor som ser på porr ses som föregångare och tilllgångar för staten medan män bara ses som pissmyror som äter av staten. Jag tycker det finns en sån sexism i detta att jag inte orkar med det. Och för övrigt tänker jag fortsätta med min ovana att se på porr,.-

Lite Dylan för första gången på länge.

2008-02-06T19:04:00.000-08:00

När jag startade den här bloggen handlade vartannat inlägg om inte rent av varje om Dylan. Jag var då inne i min mest febriga Dylan-period. Det var kanske inte så bra att locka nya skaror av besökare hit såvida de inte redan var Dylanfrälsta, men nån sån analytiker har jag aldrig varit och kommer aldrig bli. Sedan dess har intressefokus skiftats en smula, och även om Dylan aldrig kommer att bli ointressant för mig är det väl kanske inte honom jag tänker på 24 timmar om dygnet längre. Jag har ju faktiskt en flickvän också!

Fast nu måste jag ägna Dylan lite uppmärksamhet igen. Har noterat att jag hade dåligt med Dylan på mp3-spelaren så jag laddade över en massa. Jätteblandat: senaste skivorna, åttiotalsbravader, lite outtakes här och därifrån, lite från Masked and Anonymous. Den filmen har jag nog inte uppmärksammat överdrivet. Det är ju en fantastisk film på sätt och vis... iaf för oss dylanfans. Så proppad med allegori att man nästan inte kan andas. Och låtarna Dylan kör: har suttit och gnolat på Dixie i flera dagar. "I wish I was in Dixie, away, away!" En sån liten sak?! Märkvärdigt och stort.

Dagens musik:

2008-02-05T18:26:00.000-08:00

...idag har jag fastnat för Alicia Keys (ja visst, vet ni) låt "No one". Våldsamt medryckande. Dylan pointade det på förra skivan så varför ska jag vara sen att höra?

Super tuesday

2008-02-05T18:11:00.000-08:00

Jaha, då var det här med amerikanska primärvalen en het fråga igen... I skrivande stund sitter de väl och räknar röster, om de rent av har slutat rösta. Några klara besked har jag inte att utgå ifrån hur som helst.

Demokraternas val verkar omöjligt att spå. Ena stund är Hillary i knapp ledning, i andra är Obama ikapp. Jag har svängt i min preferens och fått en släng av Obamania, som de kallar det "over there". Det känns verkligen som en historisk presidentkandidat, där hudfärgen är det minst historiska i vad han skulle kunna åstadkomma. Just nu känns Hillary som ett traditionellt och fegt val.

Republikanernas val däremot tycks leda fram åldringen John McCain till presidentkandidatur. Det skulle bli fyra tråkiga år, för jag misstänker att McCain inte skulle vara tokig nog att söka om ämbetet som 76-åring?! Hans framfart har varit märklig. Det var väldigt otippat för nån månad sedan. Jag såg inte McCain som ett allvarligt hot förrän häromdagen. Det känns som han är det sundaste alternativet på den republikanska sidan, om sunda alternativ finns där. Han tycks tilltala många i mittfållan, och ska ses som ett allvarligt hot mot en demokratisk presidentseger oavsett Clinton eller Obama vinner. Det är inte bra. Hur det än blir så är en demokrat att föredra på presidentposten. Inte minst ur ett miljö- och fredsperspektiv. Både Clinton och Obama har bättre program för miljön och freden än McCain.

Personligen hade man ju hoppats att republikanerna skulle rösta fram någon av nut-jobsen Mitt Romney eller Mike Huckabee. Den ene mormon med väldigt diffusa åsikter, den andra tokkonservativ av Ulf Ekman-klass. Då skulle presidentvalet bli en formaliasak och på min 28 födelsedag nästa år skulle antingen Obama eller Clinton svära eden. Nu får vi vänta in resultaten och ladda om inför november...

Planeterna

2008-02-04T18:38:00.000-08:00

Ja, det var ett jävligt otippat ämne, förstår jag. Men jag har i detta nu slagits av ett märkligt faktum som jag egentligen aldrig hört dristas så mycket att jag fått en fullödig redogörelse för det, nämligen detta: Hur sjutton kommer det sig att planeterna är döpta efter romerska gudar bortsett från en planet?

Vi tar dem en efter en:

Merkurius: köpmännens och handelns gud.
Venus: Kärlekens gudinna.
Tellus: En variant av Gaia, det vill säga jordens gudinna.
Mars: Krigets gud.
Jupiter: Den högste guden
Saturnus: Jordbrukets gud.
Uranus: En grekisk gud för himlen!
Neptunus: Havsguden.
Pluto: Underjordens gud. Låt er inte misstros av att Pluto är döpt av en elvaårig flicka att det skulle röra sig om en fabläs för Disneys hund. Flickan var extremt intresserad av antiken och plockade motsvarigheten för Hades som favoritnamn för den mörka och okända planeten.

Ja, vilken är katten bland hermelinerna här då? Uranus givetvis. Mig veterligen har inte Uranus dyrkats i Rom, jag kan givetvis ha fel, och då verkar det mycket rimligare givetvis. Hoppas jag rent av har fel. Ofta orkade ju inte ens romarna byta namn på de grekiska gudomarna när de införlivade dem i sin egen mytologi, så det kan mycket väl vara fallet med kära uranus.

Finsk idrott just nu

2008-02-03T15:52:00.000-08:00

Jag vet inte riktigt med finsk idrott just nu. Tycks befinna sig i nåt slags märkligt ingenmansland där de mest bizarra företeelserna går för sig. Är det bristen på större framgångar som gjort det? Finland har inte haft så mycket framgångar i skidsporterna som föregående år, och ishockeyn har gått utför den med. Helt plötsligt dyker det upp företeelser som är så märkliga att de tåls att skrivas några rader om:

Kaisa Varis testas positivt för doping ännu en gång, givetvis Sveriges sportjournalisters favoritrubrik. Hon vann ett VC-lopp i januari och inte långt senare kom det fram att hon var dopad IGEN! Bedrövligt. Varför ska människan ledas av sin dumhet?

Teemu Selänne går på is igen. Efter ett sommarlov som höll i sig 7-8 månader har Selänne bestämt sig att fortsätta ishockeykarriären. Det ante mig. Men jag kunde ju aldrig tro att det skulle dröja in i februari innan han fattade beslutet. Väl det, eftersom NHL-finskarna inte rosat marknaden den senaste tiden.

Matti Nykänen börjar hoppa backe igen. Jovisst, karln är 45 bast och helt igenom alkoholiserad och internerad i olika omgångar, men det hindrar ju inte karln att sadla om till backhoppare igen? I finska veteranmästerskapen blev han 5:a efter hopp runt 45 meter. Inte illa.

Raimo Helminen väljs att representera finska landslaget igen. Ja, vad fan ska man säga. Karln är 43 år. Raipe har gjort 330 landskamper redan och är därmed den klart mest erfarna landslagsspelaren genom tiderna men just nu finns det väl fler ungdomar som vore aktuella? Kanske ska man se det som ett sätt att avtacka legendaren. Som han själv uttryckte det: "Jag blev väl uttagen som rundningsmärke".

Arn och annat

2008-01-24T17:25:00.000-08:00

Ja just, ska ju se Arnfilmen till helgen. Det blir säkert spännande. Tror ingalunda det kommer vara ett pekoral, alldeles för många miljoner har ju försvunnit upp i rök för att så skulle bli fallet. Jag håller i skrivande stund på att försöka läsa de två första böckerna. Bok ett avslutades en tid före jul och bok två läses nu (inte i detta omedelbara nu, dock).

En sak måste jag ändå ge Guillou. Han sköter dramaturgin skickligt, och även om ettan sackade mot slutet så tappar man aldrig intresset. Inte ens när det är svensk historia det handlar om. Tvärtom blir man mer nyfiken och sugen på att forska mer i ämnet. Sånt är aldrig negativt. All litteratur som ger upphov till fortsatt forskning och bildning är i mina ögon bra litteratur, oavsett hur väl författaren sköter sig grammatiskt eller ens dramaturgiskt.

För övrigt läser jag nu Goldsworthys biografi över Caesar och det är en ännu större läsupplevelse. Saklig och objektiv väger och vänder Goldsworthy olika teorier mot varandra och på det hela får vi ändå ett slutpaket som inte ändrar mitt omdöme om Caesar just: den största liraren vi sett vandra på jord.

Självmördare

2008-01-23T18:19:00.000-08:00

Ja, utan att ta hänsyn till hur det låg till i fallet Heath Ledger föranleddes jag ändå att göra ett djupdyk i Wikipedia om självmordets historia. Och fann en lång lista kända namn som mer eller mindre säkert bragt sig själva om livet. Det är lite fascinerande, och olustigt samtidigt. Orsakerna till självmorden växlar ganska friskt. Du har dels gruppen som kommit till vägs ände, antingen i krigssituationer eller ekonomiska kriser, andra som lidit av mer personliga demoner, inte ovanligt av sexuell natur: homosexualitet verkar ha varit en synnerligen stark demon.

Och vi svenskar utmärker oss, må jag säga. Många är de författare eller konstpersonligheter som gått hädan för egen maskin: Karin Boye, Stig Dagerman, Harry Martinsson, Ted Gärdestad, Johanna Sällström...

De av krig ansatta strök med i stora skaror för egen hand: halva tredje rikets högsta ledning dog ju för egen maskin. Samma sak i antikens Rom. Där var självmord vanligt och mer ärofyllt än en lång utdragen död eller personlig vanära pga diverse eskapader som slutat olyckligt. Samma sak med diverse företagsledare i Japansk och Koreansk kultur: då blir det ofta ut genom skyskrapefönstret som gäller. Märkligt hur den kulturella aspekten varierar. Här i Sverige är ju självmord det mest skamliga som finns, medan på andra håll det snarare kan vara det bästa sättet att rädda ansiktet i en svår situation. Undantaget är väl Ivar Kreuger som gjorde det enda rätta och tryckte av pistolen i Paris sedan hans finansiella situation uppdagats vara vid katastrofens rand.

Musiker och filmmänniskor är en grupp som på senare tid verkar ha dragits in i det där gamla konstnärssjältänket och tar livet av sig. Huruvida Ledger gjorde det ska vi låta vara osagt, men ofta är ju den där sista sömntabletten man tar en gamble. Var det avsett eller var det ett misstag? Likadels är narkotika något som sällan går att fastställa huruvida det var självmord eller blott överdos: Marilyn Monroe, Sid Vicious, Edie Sedgewick och Alan Ladd med flera.

Ändå verkar det som om de gamla klassiskt manliga självmorden med pistolen eller geväret i mungipan dominerar. Det är ekvivalenten till att som i antikens Rom störta på sitt svärd. Vad säger en Hemingway eller Cobain om saken?

Det kanske mest spektakulära valet, kanske inte av metod, mer än av offentlighet stod ändå amerikanske politikern Budd Dwyer för. Anklagad och åtalad för mutbrott, fälldes han och väntade på att tjäna 55 år i finkan. Detta var inget Dwyer tänkte finna sig i utan tillkallade till presskonferens, varpå alla trodde han skulle avgå. Ingalunda. Dwyer förnekade skuld i frågan och började läsa upp massa avskedsord varefter han delade ut självmordsbrev och plockade fram en revolver. Tusentals barn som bänkat sig framför tv:n eftersom de snöat inne från skolgång kunde boka upp sig för livslång terapi efter att ha beskådat när Dwyer sprängde bort hjärnan i direktsänd tv.

Regissör nr 7...

2008-01-22T18:35:00.000-08:00

7. Orson Welles.

Få av regissörerna här på listan har varit lika brett insyltade i allt vad regi innebar som Orson Welles. Han startade tidigt, men ingalunda i filmens tjänst. Han började med teater och gick snart över till radio och radioteater. Han var ett underbarn och tog till helt nya knep för att locka lyssnarna. Sin mest kända produktion utanför filmen var radioteatern: "Världsrymden anfaller" efter H.G Wells roman. Welles radioversion ljöd i etern 1937 och var så realistiskt (med en radiovärd i form av Welles som beskrev skeendena) att mängder av amerikaner verkligen trodde att marsianerna anfallit. Paniken var ett faktum.

När Welles talang noterats i Hollywood fick han ett strålande kontrakt med full artistisk frihet av RKA i slutet av 30-talet. De första åren arbetade han med några idéer, utan att regissera något. Det blev istället Welles mästerverk "Citizen Kane" som kom att bli hans första film. En bearbetning om tidningsmagnaten William Randolph Hearsts liv är "Citizen Kane" en av filmerna som oftast omnämns som världshistoriens bästa. Welles spelade själv Kane.

Welles fortsatte göra film i många år, men framgångar blandades med motgångar. Bland hans bättre kända filmer hör The Magnificent Ambersons, The Stranger, Othello och Touch of Evil. Orson elles dog av en hjärtattack 1985, 70 år gammal.

Filmstjärnor dör unga än

2008-01-22T18:15:00.000-08:00

Heath Ledger är död, läste jag när jag kom hem. Först kopplade inte namnet riktigt, men jag kom snabbt på att det var en av killarna i "Brokeback mountain", vilken av dem kunde jag inte erinra mig. Jag kunde dock konstatera att det var en ung filmstjärna som nu dött. Således lär hans lyckliga stjärna skina i Hollywood många år till. Det är något alldeles särskilt att dö ung: se bara dem som före Ledger tagit klivit härifrån till Nangiala: James Dean, John Belushi, River Phoenix, Marilyn Monroe med flera. Deras namn liksom märks extra väl, just av deras förtida död.

Heath Ledger var en skicklig skådespelare, vilket han inte minst visade upp i Brokeback Mountain. Andra filmer han spelat i är t.ex: Ned Kelly, The Brothers Grimm, Casanova (av Lasse Hallström, för övrigt), Monster's ball, A knights tale och The patriot. En av sina sista roller gör han i snart bioaktuella Dylanfilmen "I'm not there" där han spelar en av Dylans olika persona. Vi lyfter hatten för Heath Ledger.

Det är en del i vardagen just nu...

2008-01-21T18:44:00.000-08:00

Det är inte lätt att vara människa... På fredag ska jag på begravning. Det blir min första begravning på ett par år. Om sanningen ska fram är det mer av en minnesstund, så jag lär slippa det där sorgliga i kyrkan.

I övrigt: På lördag ska jag till Stockholm. Min sambos far fyller 60 och honom skall vi fira. Likaledes fyller hennes bror 25, och den avtackningen tar vi i samma veva. Med tanke på alla dessa högtidsdagar, min egen inräknad ska det bli skönt att slippa tänka på allt sånt en ganska ansenlig tid framöver.

För övrigt glädjer det mig att jag fått kommentarer i Dylanbloggen. Det är inte alla förunnat att få ha en egen röst och åsikt om ens favorit. Kanske måste jag försöka ge ut allt det där i bokform nån gång.

Dagen

2008-01-20T16:22:00.000-08:00

Ikväll har jag fyllt trettio, ätit smörgåstårta, sytt ett par byxor samt läst en del av Caesarbiografin av Goldsworthy. Spännande!

30

2008-01-19T16:12:00.000-08:00

Vad ska man ha gjort före man blivit trettio?

Jo somliga saker tycker jag borde vara med på den listan:

* Bli färdigutbildad/få sin belästa titel. Check! Pol-Mag med statsvetenskap i botten är min utbildning.

* Ha sex med så många kvinnor man hinner med. Hade ett litet stopp i mitten, men sedan dess har jag varit ivrig. Nu på senare år har det åter stannat av lite. Halvcheck.

* Klippa sig och skaffa sig ett jobb. Klippt mej har jag inte på länge. Min samurajfrisyr är jag och den behåller jag. Däremot har jag jobbat nu för samma företag, och vad bättre är en riktig klassisk arbetarkneg, så där får jag check igen.

* Förlovat sig/gift sig. Halv poäng. Jag har varit förlovad. I över två år. Gift mig har jag aldrig, men det planerades.

* Bott ihop med någon. Dubbelcheck. Två olika kvinnor har jag bott med. Så jag vinner en poäng här.

* Bli pappa. Vad ska man skylla på? Gudarna? Jag har varit far i c:a två dagar. Därmed har jag sagt så mycket jag orkar eller kan.

* Köpa hus. Det är inte min bag. Jag ogillar hus. Jag gillar lägenheter...

*Vara otrogen/skilja sig. Har varit otrogen, men iom att jag aldrig gift mig har jag heller aldrig skiljt mig. Inte min grej.

*Rest runt. Här är jag dålig. Rom är ett undantag. Annars har jag varit bara i Norden. Det är underbetyg.

Så här sett ser mitt liv ut som en radda halvmisslyckade försök att rädda ansiktet. Kanske är det så illa. Men vi är nöjda så här långt. Kram på er.

Dylanbloggen!

2008-01-11T16:58:00.001-08:00

Jag svär och lovar: nu finns nästa inlägg där att beskåda: Dylanbloggen!
Välkommen att kommentera!

USA-valet

2008-01-09T18:49:00.000-08:00

Ja det är ju rätt mycket med det jordiska nu. USA försöker vaska fram en presidentkandidat i båda läger. Lyskraften ligger på demokraterna som har de bägge stora (och potentiellt historiska) profilerna Hillary Clinton och Barack Obama. Jag gillar båda, det jag sett av dem, finner dem sympatiska och tror bägge skulle kunna göra ett så mycket bättre jobb än Bush. På republikansidan är det nästan omöjligt att se vem som skulle kunna bli nominerad, än mindre segra mot någon av dessa fyrar av strålkastarljus. Jag kan inte tänka mig att en republikan vinner.

Jag hoppas nånstans på Clinton med Obama som vice, så att han åtta år senare kan ta över och lotsa USA åtta år framåt. 16 år av vettighet vore väldigt nyttigt just nu efter åtta totalt katastrofala år. Eller jag vet inte när de katastrofala åren infann sig egentligen men Bush har skött sig ungefär lika bra som Caligula gjorde som kejsare. Var är lönnmördarna när de behövs som bäst? Och jag delar inte den uppfattningen som ibland blir förhärskande att presidenten inte kan ändra väg alltför mycket. Jag tror absolut det blir en tydlig riktningsförändring, lika som det blev en annan attityd när Demokraterna övertog senaten och representanthuset.Med majoritet de närmaste åren får en demokratiskt president ett veto att förändra USA:s bana ganska radikalt. Och får man dessutom hoppas att förre vicepresidenten Gores miljötänk går igen så kanske det finns hopp om vår värld trots allt.

Konsten att överlista gamla sugiga datorer + Dylanbloggen uppdateras!

2008-01-09T18:28:00.000-08:00

Jag har tillbringat de tre senaste nätterna, denna inräknad, med att försöka komma in här. Brist på ämnen att skriva om har det inte funnits. Trist bara att det skulle dröja till fjärde timmen på den tredje natten innan jag kom in. Jag smög in bakvägen. Via andras bloggar lyckades jag slutligen logga in genom att kommentera. Hade försökt samma trick tidigare till liten nytta. De har gjort om där. Men när jag krånglade lite hittade jag in. Och här är jag!

Låt oss genast ta första prioritet av listan: Dylanbloggen uppdateras nu! Jag har slutfört min analys om "Slow Train coming" och den finns där att läsa för allmän beskådan imorgon, ty så stora är inte mina förhoppningar om gamla datorer att jag förlitar mig på att kunna få dit skivomslagsbilden innan dess. Men kliv gärna in och kommentera där sen för attan!

Bloggen får ett nytt år

2008-01-06T17:23:00.000-08:00

Nu är de stora högtiderna över, så förhoppningsvis återgår bloggen till normal aktivitet då också. Man kan bara hoppas det, jag önskar inget annat än att så vore. Det här taffligt halvhjärtade inläggstakten är inget jag finner direkt tillfredsställande, snarare tvärtom.

Jag har varit jävligt kass på att uppdatera min blogg en tid, eller rättare sagt några olika tider. Det har kommit perioder då eventuella läsare helt utelämnats till att få läsa något av mig. Så kan vi egentligen inte ha det. Det är min strävan att inom en veckas tid uppdatera bloggen hädanefter. Givetvis blir det uppdateringar desto oftare i aktiva faser, men som längst mellanrum verkar en vecka rimligt. Det känns som en rimlig strävan. Varför ska jag inte sträva efter det? En vecka är lagom, dessutom faller det rätt bra med mina jobbrutiner, vilket är nyckeln för vad som antecknas här. Jobbar jag Em så är det lättare att sätta sig. Jobbar jag Fm är det svårare.

Jag tänker hålla i bloggen ett år till. Det känns inte riktigt som jag är klar med den. Dessutom har jag ju projekt som blivit sorgligt akterseglade, såsom det med regissörerna. Och Dylanbloggen ska jag ju fylla på. Vid nåt tillfälle lovade jag den nästa Dylankrönikan över "Slow Train coming" till December. Uppenbarligen måste jag gå tillbaka på mitt ord där, men jag lovar att den är färdig innan veckan är slut. Så där har ni nåt att se fram emot. Lovar att notera det här på huvudbloggen så ingen missar den godbiten. Dikter har jag inte skrivit många på sista tiden, men den fylls på sakta men säkert. Så titta in där om ni har lust. Ha ett himla bra 2008 nu, så hörs vi här på bloggen om inte annars. Glöm inte att kommentera, bara, kommentarer är bloggens livsnerv. Kram, mina vänner.

Mamma Roma

2008-01-05T16:05:00.000-08:00

Jag har varit i himmelriket, men jag har rest tillbaka hit till Sverige för att berätta om det. Roma, min mamma Roma har jag lämnat. Beklagligt, visserligen, men tiden var läglig. Jag har sprungit runt spanska trappan, Piazza Novone, Peterskyrkan, Colesseum, Forum Romanum, Fori Imperiali, Paladini, Fontana di Trevi, osv de senaste tre dagarna. Förrutom detta har jag försökt vänja mig in i det romerska sättet att vara:

Stressad men samtidigt lugn. Det finns inget bra svenskt adjektiv som avklarar det. DEt romerska sättet att vara går emot sådana likställighetetr. Jag har vant mig i den romerska miljön nu och kommer sakna dess livliga gatuliv. Bilister som tutar, parkerar var som helst (gärna en sk romersk parkering som innebär att man stänger in folk), Likaledes har jag vant mig och kommer att sakna de trivsamma restaurangerna med sina vana kypare som skojar och kommer med världens godaste mat.

Mamma Roma kommer alltid att saknas mig.

Snart Rom

2007-12-25T14:39:00.000-08:00

Det har varit jul och det har gått undan. Snart är det Romresan... Hjälp! Jag kan inte begripa det. Känns läskigt. Har ju inte planerat för fem öre... Måste sätta sig och planera nu innan det är för sent. Imorgon åker jag till Arholma i Stockholms skärgård. Då får det bli planering.

Länge sen inlägg

2007-12-23T18:00:00.000-08:00

En av mina äldsta vänner förlorade sina båda föräldrar i en trafikolycka och jag lider med honom.

Jag längtar efter min älskling. Det känns outhärdligt att sitta här 35 mil från henne.

Julen känns långt borta. Det är nog bristen på snö och frost. Grönskan är förlamande dålig.

Personer man fastnar för

2007-12-13T17:08:00.000-08:00

det är märkligt med en del personer. Man fastnar för dem och kan inte släppa dem. Hur konstigt det än verkar vill man ha dem hos sig. Det är väl i den mekanismen sann kärlek verkar. Vad vet jag? Som det här med Amanda Jenssen från Idol. Jag skulle aldrig på fullt allvar betygat någon idolartist min kärlek, såtillvida kändes programmet som alltför svagt. Men helt plötsligt dök det upp en tjej som blandade och gav. Men som när hon var bra liksom befriade ens själ. Som med Hallelujah som jag skrivit om. Det var otroligt.

Det handlar inte alls om något sexuellt eller så vilket man skulle kunna misstänka om man känner mig. Absolut inte. Hon höll ut händerna som Jesus på korset och jag fann alla mina sår läkta, hon stod på knä och sjöng Hallelujah och jag upptäckte att jag inte längre bar mina ärr från mina tidigare år. Jag har inte tänkt en sexuell tanke om henne. Helt ärligt. För mig framstår hon snarare som en jungfru Maria, med gloria och hela kittet komplett. Hon har blivit något som renheten personifierad och då kan man inte hålla på och belasta den med sina allsköns sexuella perversioner. Amanda har blivit min Jungfru Maria. Hur länge håller sig den sjukan i, frågar den vetgirige? Ja, inte dröjer det väl månader, men iom att det dröjt veckor ska vi nog inte friskförklara mig före januari iaf.

Det finns andra exempel på ovanstående: personer som är så oemotståndliga att man bara måste tänka dom, tala med dom, osv. Jag vet inte hur man stannar denna process. Är vi inte fria människor med fria val? Tydligen inte. Det är helt sjukt.

Regissör nr 8...

2007-12-12T18:50:00.000-08:00

8. Fritz Lang. Temat är inte bortglömt, det tar bara sin tid. Måste ju få presentera de stora regissörerna utan en stresslampa. Den här tysken är ett av den tidiga filmens största namn. Med filmer som Dr Mabuses testamente och Metropolis har han för evigt skrivit in sig i filmens historiebok.

Till hans förtjänst får väl sägas att han arbetade mellan formaten så att säga, där hälften av hans filmer var ljudfilmer och hälften stumma. Båda greppen betjänade han starkt. Möjligen är de tidigaste av Langs ljudfilmer lite naiva och experimentella, men det är kanske inte så konstigt med tanke på revolutionen. Sin största film fick han till i inledningen av ljudfilmens era: M, berättelsen om Peter Lorres barnamördande psykopat(som baserades på vampyren i Düsseldorf, Peter Kürten, som de hette i verkligheten, och säkert på seriemördarna Haarman och Grossman likaledes). Lorres visslande signum blev instrumentet som förde ljudfilmen till rampljuset.

Svensk världsartist

2007-12-10T19:13:00.000-08:00

Ja, ni har ju hört historien! En svensk "världsartist" är åtalad för våldtäkt och befinner sig i rättsprocessen medan detta skrivs. Sådant är ju intressant. Jag har klurat och klurat men har inga klara bevis på vem denne person är. Och det är negativt. Ju längre sanningen undanhålls, desto fler oskyldiga dras in i den här härvan. Jag och sambon spekulerar vilt vem det kan vara: hittills har Björn Ulvaeus, Benny Andersson, Timbuktu, Per Gessle, med flera fått sina namn nedsvärtade i våra kretsar. Och så killen i Ace of Base, den dryge av dom, han tror vi mycket på. Men det är ju inte snällt att skvallra så här. Så ut med uppgifterna media! Om nån har information som förlöser oss från detta skvaller så är det efterlängtat. Låt oss få sanningen nu!